Ett problem som inte kan lösas med hjälp av pengar

Ett problem som inte kan lösas med hjälp av pengar kan därför enbart lösas utan hjälp av pengar, och ett sådant problem är klimathotet. Inga pengar i världen kan få Arktis is att sluta smälta. Inte ens om vi allesammans teleporterade bort oss själva till en annan planet i 100 år så hade Arktis is slutat att smälta, eftersom vår egen kära sol är orsaken till att isen smälter - och att den bildas igen. Och inga pengar i världen kan heller få Solen att sluta skina på oss, precis hur den vill. Vi är att likna vid myror, eller kanske snarare vid små obetydliga mikroskopiska organismer, inför Solen; så vad vi tycker och tänker om saker och ting bryr sig inte Solen om, inte det minsta.

Tydligen så var hela Jorden en gång täckt av is (något jag såg i ett vetenskapsprogram på TV för ett par år sedan). Fenomenet kallades "Snowball Earth", om jag minns rätt. Och gissa vad som hände? All, eller åtminstone nästan all, is smälte bort igen, och allt blev därefter bara helt och hållet helt prima, och helt hur bra som helst - utan att någon betalade in ett enda öre till någon organisation för att så skulle ske. Vår planet är en del av ett oändligt kosmos, och långt mycket viktigare - och visare - än oss; och Moder Jord står över bankväsendet, och tur är väl det.

Stora vetenskapsmän och stora förnekare: Galileo

Att Galileo var en stor vetenskapsman är idag oomtvistat, och 1992 så erkände även den katolska kyrkan det, när man slutligen beklagade att man förföljt förnekaren en aning lite grann för mycket en smula. Nu är det ju så att det som på 1500 talet ansågs vara ovetenskap, eller tom hyperovetenskap, nuförtiden har blivit accepterat av den etablerade vetenskapen som ... vetenskap. Den tidens sk alarmister, i det här fallet den katolska kyrkan, hade således fel - något man nu erkänt och bett om ursäkt för. Slutet gott, allting gott.

Väl mött igen nästa tisdag när vi presenterar del 2 i serien "Stora vetenskapsmän: Stora förnekare". Vem den stora förnekaren vi då kommer att fördjupa oss i har vi här på redaktionen ännu inte bestämt oss för: det finns ju så många.

Noa och Syndafloden, del 4 (eller möjligen del 5, beroende på om man räknar in You Tube filmen som en egen separat del (den blir i så fall del 4))

När jag tittade tillbaka på mina senaste inlägg så noterade jag att det var ett tag sedan jag skrev ett rent vetenskapligt dito, så av den anledningen - och pga att min blogg ligger i vetenskapskategorin - så kommer nu den fjärde, och förhoppningsvis sista, delen i min serie om Noa och Syndafloden:

När vi lämnade Noa och hans familj så återstod alltjämt en fråga - vart tog vattnet vägen? Så det ska vi nu försöka reda ut. Det finns 2 alternativ: Antingen försvann det tillbaka upp i rymden igen, eller så rann det ner i Jordens inre. Båda svaren ter sig vid en första anblick som totalt vansinniga, men då detta är ett totalt ovetenskapligt tanke-experiment så är alla möjligheter möjligheter - tillskillnad från etablerad och statligt subventionerad vetenskap där enbart det som är PK är möjligt. Vilket handikapp man ger sig själv.

Nåväl, för att återgå till vattenproblematiken så finns det bara ett logiskt svar: Om vattnet - som vi utgick ifrån - verkligen kom från rymden, så kom det till vår planet för att stanna - och inte för att dunsta iväg ut i rymden igen. Med detta konstaterande har vi kommit en bit på väg, då vi nu vet att vattnet förblev här hos oss. Frågan då är: var är allt vattnet nu? Vi vet att havsnivån idag är betydligt mycket högre än vad den var för 12000 år sedan, men enligt Noas berättelse så täcktes ju även alla världens bergtoppar av vatten. Och det är detta som är det stora problemet.

För att lösa det så måste vi, antingen ta avstånd från texten, eller bli än vansinnigare och nästan gå helt över gränsen även för det ovetenskapliga. En helt annan vetenskap måste därför användas: den hyperovetenskapliga. Turligt nog är jag även hedersdoktor i den. Men då teorierna vilka nu måste till övergår det som ett normalt fungerande intellekt bemäktar med att avhöra, speciellt en vit måndagskväll, så väljer jag istället att tacka för mig för i afton. Men till den som alltjämt är nyfiken på den hyperovetenskapligavetenskapens lösningar på gåtan så har jag ett avslutande litet tips; fråga ett barn i närheten, om det finns ett tillgängligt, då dess teorier ofta kan slå en med häpnad.

En intressant men totalt ovetenskaplig undersökning

Har i eftermiddags roat mig med att kolla upp värdet på olika bloggar jag stött på, och det visade sig vara ett mycket kul litet experiment. Resultatet från min högst ovetenskapliga undersökning blev föga överraskande att hela bloggvärderingstekniken har en hel del fel, fel som behöver bli åtgärdade. De 7-8 bloggarna jag kollade upp var på det stora hela ungefär av samma värde. En väldigt fin blogg som innehöll många välskrivna inlägg, och som dessutom hade ett par år på nacken, var egendomligt nog enbart värd en tusenlapp mer än min.

Blev dock väldigt förvånad när en helt ny blogg med bara 3 inlägg, som dessutom var av undermålig kvalité, var värd nära 5000 kronor: 2000 kronor mer än min (en blogg med 60 inlägg). Den bloggarens inlägg är således värda 1500 kronor styck; mina inlägg är i jämförelse endast värda en bråkdel av den summan - runt 50 kronor. En annan poäng i sammanhanget var att bloggen med de 3 undermåliga - fast värdefulla - blogginläggen inte hade några gadgets, och heller inte några läsare. Obegripligt? För att göra det hela mer vetenskapligt så var dock alla bloggar som deltog i undersökningen Bloggerbloggar.

Väl mött igen, kära läsare, kanske om ett par dagar, när jag redovisar resultatet från nästa totalt ovetenskapliga, men ack så intressanta, undersökning. Låt mig avslutningsvis tillägga att jag i detta inlägg inte förnekar någonting, ingenting alls. Jag förnekar inte ens det faktum att jag inget förnekar:)

PS. När jag tryckte på "kontrollera stavfelsknappen" precis så visade det sig att det inte fanns ett enda litet stavfel i hela mitt inlägg(:D