Melodifestivalen: Göteborg

I brist på annat så tänkte jag att det kunde vara kul att skriva lite om Melodifestivalen. Hade först tänkt lägga in ett nytt inlägg i min serie om olika musikstilar, men då Melodifestivalen onekligen är en alldeles egen musikstil, åtminstone som fenomen sett, så känns dagens skrivövning motiverad. Jag har dessutom alltid varit lite svag för tävlingen, speciellt den svenska, och när man tittar tillbaka på tidigare tävlingar så inser man strax att nästan alla våra stora artister deltagit vid minst ett tillfälle. Tävlingen är nuförtiden bland det svenskaste vi har, och enbart av den anledningen så gillar jag den skarpt. Europafinalen tycker jag dock vi borde dra oss ur. Den är totalt ointressant. Och tiden då man som vinnare kunde göra sig ett namn i Europa är för länge sedan förbi.

När det sedan gäller själv tävlingen så måste jag säga att det var ett synnerligen svagt och trist startfält, inga klassiker bland bidragen - långt därifrån. Att Alcazar gick vidare var det inte så mycket att säga om. Samma sak kan man även säga om Emilia. Överraskande var däremot att Marie Serneholt floppade. Hennes låt var inte sämre än någon av de andra. Vid sidan om dem så var Caroline af Ugglas soullåt den enda udda låten, och den gick välförtjänt vidare. Ingen av deltagarna från Göteborg kommer dock att göra väsen av sig längre fram, för nästa vecka så bjuds vi på Markoolio och Måns - hela tävlingens storfavoriter. Har de bara någorlunda bra låtar så kommer dessa 2 giganter att göra upp om första platsen i Globen om ett par veckor?

Dwight Yoakam

Efter att ha postat Garth Brooks videon så slog det mig att den kunde vara del 1 i min nya serie om bra låtar från olika musikstilar. Så här kommer nu del 2 i avdelningen country-musik: Dwight Yoakam med sin fantastiska jättehit, "Ain't that lonely yet", från 1993. I vilket fall som helst så är den här låten en av mina absoluta favoriter alla kategorier: köpte faktiskt skivan när det begav sig. Och när det gäller själva videon så måste man säga att Dwight är supercool.

Garth Brooks i julklapp

Till min stora förvåning så fick jag en skiva med Garth Brooks i julklapp av en god vän. Skivan heter "No Fences" och kom ut för snart 20 år sedan. Och trots att jag, som alla andra, känner till den amerikanska country-superstjärnan så har jag aldrig, till i julas, i min ägo haft någon av hans skivor. I häftet som medföljer CDn så står det att "No Fences" av många nuförtiden räknas som ett av de bästa countryalbum som någonsin gjorts (har dessutom sålt i 20 miljoner ex). Om så är fallet kan jag inte avgöra, men att det är ett verkligt höjdaralbum är bortom all diskussion. Och på vissa av de flertaliga balladspåren så måste jag tillstå att Garth sjunger på ett så otroligt vackert vis att man häpnar. Han är tveklöst en av populärmusikens allra bästa sångare. I You Tube klippet sjunger Garth sin signaturmelodi "Friends in low places", en låt som fö ingår på "No Fences".

En ovanligt vacker melodi: Der Lindenbaum

En av den tyska musikskattens vackraste juveler: Schuberts "Der Lindenbaum". Dietrich Fisher-Dieskau sjunger. Alfred Brendel spelar piano. Lyssna och njut.

Om att vara Ture Sventon

Ett tanke-experiment: Ture Sventon kan vid en första anblick te sig som vilken annan svensk person som helst. Inga direkt avvikande drag från allmänheten finner vi hos honom rent utseende-mässigt eller på det vis han för sig bland gemene man i övrigt. Men när det gäller en brottsplats så finns det en skillnad mellan mästerdetektiven och alla vi andra: han ser saker som inte vi andra ser. Detta har inget med hans ögon att göra, utan med hans väsen. Han har helt enkelt en djupare syn på saker och ting när det gäller brott, vilket gör att han ser bortom det som vi med våra otränade ögon ser. Denna högt skattade egenskap lämpar sig helt förträffligt till att lösa brott med, och av den anledningen är han förtjänt av vår uppskattning.

På ett liknande vis så skiljer sig vanliga människor från de av oss som har genomskådat vart vi nu är på väg; de av oss som, när andra hör ljuv musik, istället hör en osalig kakafoni av oväsen. Våra öron är inte annorlunda än någon annans, men någonting inom oss hör ändå klart disharmonierna som nästan inga andra uppfattar. Att denna talang inte är något som världen uppskattar är tyvärr sant. Inga pengar kan man tjäna på den. Ingen berömmelse heller, eller åtminstone inte här och nu. Likväl är det något av en ära att höra musikens sanna toner, eftersom man vet att det är få förunnat att få göra så.

Nr 23, sats 2

Det var svårt att avgöra om jag skulle lägga in första eller andra satsen från Mozarts 23:e pianokonsert, speciellt som första satsen är mitt absoluta favoritstycke från de 27 konserterna; men då Horowitz själv i ett klipp sa sig vara ytterst nöjd med sats två speciellt, så valde jag den. Det här stycket, Fiss-moll Adagiot, är för övrigt ett av de allra mest mystiska - och vackra - som Mozart någonsin skrev, och underligt nog även enda gången han skrev något i fiss-moll.

Ett fascinerande människoliv: Horowitz

Jag hade från början tänkt att lägga in ännu ett klipp från en av Mozarts pianokonserter, men råkade istället på det här ytterst fascinerande klippet från 1986 med outtakes från en dokumentär om den världsberömda pianovirtuosen Wladimir Horowitz. Han ger oss här en helt makalös demonstration av sin konst när han med fingrar flinka som en 20 årings slår oss alla med häpnad. Att en drygt 80 år gammal man kan spela stycken likt de Horowitz gör här är, förutom totalt osannolikt, ett helt sagolikt bevis på vad vår kropp är kapabel till så länge som man har viljan att leva och ett klart sinne i behåll.

Kul replik från Horowitz till filmteamet (ungefär vid 3.30):
"Listen, you wanted Moszkowsky maybe?"
"No."
"No?" (Horowitz spelar Moszkowsky ändå). Hahaha.

En fin låt

Vem minns inte den här underbara biten, som avslutar filmen: Pianokonsert 20, sats 2

En synnerligen välförtjänt Oscar

Tittade igår på Amadeus på DVD: en höjdarfilm trots alla små irritationsmoment. Men en sak som ingen kan klaga på är F Murray Abrahams rollprestation som Salieri. Kan på rak arm inte påminna mig om en enda skådespelare som varit mer förtjänt av en Oscar som bästa skådespelare än vad Abraham var för Salieri. Att han även fick priset för just nämnda roll är något Hollywood bör gratuleras för, och då bör man komma ihåg att Tom Hulce (Mozart) även han gör en makalös prestation, som även den blev oscarnominerad. Men i slutändan så innehöll Salieri-rollen helt enkelt alltför många tillfällen att briljera i för att den goda sidans man (Mozart) skulle kunna ge ondskans dito (Salieri) en match om priset. Vissa av scenerna, som tex när Salieri är gammal och inlåst på dårhuset, hade mer än väl varit tillräckliga för att belöna Abraham. Att det här rör sig om en drömroll, som antagligen hade gjort en stjärna av i stort sett vilken hyfsat bra skådespelare som helst, är säkert sant; men jag har dock svårt att se hur någon hade kunnat övertrumfa Abrahams gestaltning av Mozarts nemesis. I bilden ovan ser vi en av många fantastiska scener: Mozart ligger för döden medan Salieri tvingar honom att avsluta dödsmässan. Hur det slutar tänker jag inte avslöja här. Och en sak till: Musiken - hur många filmer finns det som slår musiken i Amadeus?