Norrländskt vatten: ett makalöst faktum

På en av mina vandringar i de norrländska skogarna härom året så stötte jag på en skylt där det stod att vattnet i bäckarna var drickbart (önskar nu jag tagit en bild på skylten, önskar dessutom jag haft en kamera, måste köpa en snart), något som ställde mig helt. Visserligen så kände jag till att så var fallet, men att få se det skrivet på en skylt och med mina egna ögon gjorde på något underligt vis att jag plötsligt insåg vad det verkligen betydde, och hur totalt åt totalt fel håll vi människor nu är på väg. Tänk bara på saken själva en stund: du kan dricka vattnet i närmaste bäck. Det är nästan så att man behöver nypa sig själv i armen. Inte kan man väl det? Jo, man kan faktiskt det. Vattnet där är renare än det du har hemma i kökets vattenkran. Och detta faktum är helt enkelt makalöst, speciellt när man som stadsbo tvingas dricka detta kranvatten - som innehåller ... ja, vad det egentligen innehåller (förutom vatten) vill nog helst inte veta? Vi människor har glömt vilka vi är - varelser som var menade att leva nära naturen - och vi lever nu i disharmoni med oss själva och vår omvärld.

Är rovdjur farliga?

Så hur är det egentligen: är rovdjur farliga?
Svaret är så klart att de inte är farliga. Det farliga är vår rädsla och okunskap om dem. Med kunskap så kan vi snart skingra alla de illusioner och lögner om djuren som vi sedan barnsben fått lära oss från skola och media. Vi lever nu i en tid när nästan allting är farligt. Det är nästan så att man snart inte ens vågar gå ut av rädlsa för att något hemskt ska hända. Att detta är ren och skär fantasi-rädsla är ingen överdrift. Och vad är farligare än vår egen natur - platsen där vi tveklöst är säkrare än någon annanstans - för där kan vi gå vilse, ramla och slå oss, fastna under en rotvälta, eller kanske bli attackerade av rovdjur.

På en halvtimme kan man snabbt och enkelt ta reda på hur det verkligen ligger till, enbart genom att gå till You Tube och titta på några filmer om hur mycket respekt som varg och björn har för oss människor. Kolla tex den fina isbjörnsfilmen jag postade den 24 jan. Isbjörnarna där håller sig på behörigt avstånd (minimun 20 meter) från människorna, vilket jag iofs tycker är en aning för nära, åtminstone i fallet isbjörn, men tydligen är det aldrig någon fara. I vilket fall som helst så har våra björnar och vargar såpass mycket respekt för oss att de helst undviker oss om de kan, för dessa båda djur är synnerligen intelligenta. De är intelligenta nog att förstå att det är vi - det första av Sveriges fem rovdjur - som är de obestridda kungarna i skogen, och de inser vidare att de gör klokt i att hålla sig undan om de vill klara livhanken, för det är vi som är farliga för de andra rovdjuren och inte tvärtom.

Behöver stjärnhimlen räddas?

I min iver att skriva vetenskapliga inlägg i bloggen så råkade jag idag klicka på taggen vetenskap i DN:s nätupplaga. Jag hittade där en kul liten artikel om bristen på platser där man kan se stjärnhimlen i all sin prakt - dvs utan ljusförorening från städernas alla lampor. Problemet med ljusförorening vill man åtgärda med att öppna så kallade "stjärnparker" - platser vilka förhoppningsvis kan återfinnas i städernas närhet. Här ska man kunna avnjuta stjärnorna utan det förhatliga lampljuset. Om man lyckas uppfylla kraven som krävs för att få kalla sig stjärnpark så kan man ansöka om ett certifikat - en slags motsvarighet till strändernas blå flaggor.

Visst är det en bra idé - så länge som det är gratis att besöka parkerna - speciellt för alla som bor i städer runt om i världen. Att man som stadsbo ofta kan gå i långa perioder utan att se en endaste liten stjärna känner vi alla till. Det blir då alltid en lika underbar upplevelse varje gång man tillbringar lite tid på landet, eftersom stjärnorna där ofta fullkomligt dominerar natthimlen och inte sällan slår en med häpnad av sådan grad att man nästan blir religiös.