2 vänner jag glömt önska god jul.

Insåg nu på morgonen att jag mitt i allt julbestyr glömt bort att önska 2 av mina kära vänner god jul, något jag ber om ursäkt för. Så låt mig inledningsvis säga följande italienska ord till Frederico: "Buon Natale/Buone Feste Natalizie" (tror det ska betyda God Jul, kollade upp saken på nätet). Till Thomas Bodschtrüm vill jag nu säga: "Fröhliche Weihnachten".

God Jul

God Jul.

Ett intressant och avslöjande engelskt uttryck

"It takes one, to know one".
Detta välkända engelska uttryck gör att vi lättare kan förstå vilka det är som jämför förnekare med nazister. Det hjälper oss också att förstå deras agenda, och vilka de verkligen arbetar för.

Stora förnekare, del 3

När jag ändå är i farten så tänkte jag att det kunde vara lika bra att ge er del 3 i min fabulösa serie om våra stora förnekare redan idag, så att ni slipper att sitta som på nålar över hela julhelgen och vänta på den. Även denna gång blir det ett kort litet inlägg, och inte nog med det, dagens andra stora förnekare är någon som ofta jämförts med Jesus, och någon som Jesus var väl förtrogen med: Sokrates. Även denna filosof var allmänt hatad av etablissemanget, och det trots att han gjorde sitt bästa i att vara en god medborgare, men som vi alla vet så blir etablissemangets medlemmar bara än mer uppretade av folk som inte går att korrumpera, och i Sokrates fall så slutade det som bekant med avrättning.

Stora förnekare, del 2

Såg precis, när jag loggade in just nu, att jag lovat er del 2 i min serie om våra stora förnekare idag; så vad lämpar sig bättre, så här dan före dopparedan, än den största förnekaren av dem alla: ni vet vem.

Frederico und der Thomas

När folk nu öppet jämför Fredrik Reinfeldt med Mussolini så bör vi inse att det är någonting allvarligt fel i dagens samhälle, och när folk nu öppet jämför Thomas Bodström med en tysk SS-officer så bör vi inse att det är någonting allvarligt fel i dagens samhälle.

O Helga Natt

Jag var precis ute på You Tube och letade efter något passande att posta inför julen och hittade den här fina videon, och att den är passande så här i jultider är minst sagt ett "understatement". Det fanns flera andra fina insjungningar av låten att välja bland, men i slutändan så fick det bli Jussi ändå. God Jul på er allesamman, och väl mött igen längre fram.

It's not true: it's propaganda

Är politik en vetenskap?

Frågan i titeln kan tyckas underlig, men om vi funderar på saken så inser vi att politik inte är en vetenskap utan snarare en form av skådespeleri. Det finns tex ingen examen man kan ta för att bli politiker, och inget universitet där man kan utbilda sig till minister vid. Så vad betyder det: att våra politiker är outbildade? Ja, just det, det är precis vad det betyder det: våra politiker är outbildade, och dessutom ofta obildade - åtminstone i ämnena politik resp mänsklighet. Så kanske det inte är så konstigt att de gör precis vad som faller dem in, eftersom det inte vet bättre, då ingen har gett dem en tentamen i ämnet politik. Att det här är illa för oss förstår vi ju var och en?

Tänk dig tex in i följande scenario: du är allvarligt sjuk och behöver opereras; när du kommer till sjukhuset så får du reda på att den som ska utföra operationen på dig är en "läkare" utan läkarexamen. Hade du låtit den personen använda skalpellen på dig? Tror inte det? Hade det spelat någon roll om han/hon varit världens trevligaste person? Tror inte det, eftersom ditt liv står på spel?

Eller tänk dig att du ska åka till London på semester, och när du bordar planet så står piloten där och förklarar för dig att han inte har något flygcertifikat? Hade du gått ombord? Tror inte det? Hade det spelat någon roll om hon/han varit världens trevligaste person? Tror inte det, eftersom ditt liv står på spel?

Precis så är det idag? Våra politiker är inte mer politiker än vem som helst, och kan inte mer än vem som helst, ändå så låter vi dem fatta beslut av yttersta vikt - som rör oss själva, våra barn och våra barns barn. Inte konstigt att gamla skutan Sverige håller på att kantra.

Att situationen när det gäller våra outbildade politiker är på både gott och ont är dock konstigt nog en liten ljusglimt i mörkret, då vi kan hoppas på att andra outbildade - men förhoppningsvis bättre - personer kan få ordning på skutan igen. Men även det är bara en tillfällig lösning - i bästa fall. I slutändan så är det nämligen någonting utöver det vanliga som krävs för politiker-jobbet, något som - tyvärr för oss idag - av allt att döma är frånvarande i dagens politikers hjärtan.

Piratpartiets problem

Piratpartiet stora problem är att alltför många kockar finns i det gemensamma köket; risken för implosion är därför uppenbar, för hur ska man kunna enas om vilket recept som ska användas?

Update till Noa, del 4

Läste precis en högintressant artikel i DN som gör att våra ovetenskapliga teorier rörande Syndafloden (i gårdagens inlägg) får stöd från - surprise, surprise - vetenskapen! Tydligen så läcker stora mängder syre ut från atmosfären varje år - för att aldrig återkomma? Sanningshalten i orden "aldrig återkomma" är som vi säkert förstår lika med noll, för hur kan man veta det? Kan man se 100000 år in i framtiden? Svar: det kan man inte. Istället så kan vi nu ställa den här frågan: kan det vara på det viset att allt syre som lämnar atmosfären förblir i Jorden närhet ... för att sedan återkomma med jämna mellanrum ... som ... regn? Min fråga är totalt ovetenskaplig, men den befinner sig även inom det vetenskapligas sfär.

Stora vetenskapsmän och stora förnekare: Galileo

Att Galileo var en stor vetenskapsman är idag oomtvistat, och 1992 så erkände även den katolska kyrkan det, när man slutligen beklagade att man förföljt förnekaren en aning lite grann för mycket en smula. Nu är det ju så att det som på 1500 talet ansågs vara ovetenskap, eller tom hyperovetenskap, nuförtiden har blivit accepterat av den etablerade vetenskapen som ... vetenskap. Den tidens sk alarmister, i det här fallet den katolska kyrkan, hade således fel - något man nu erkänt och bett om ursäkt för. Slutet gott, allting gott.

Väl mött igen nästa tisdag när vi presenterar del 2 i serien "Stora vetenskapsmän: Stora förnekare". Vem den stora förnekaren vi då kommer att fördjupa oss i har vi här på redaktionen ännu inte bestämt oss för: det finns ju så många.

Noa och Syndafloden, del 4 (eller möjligen del 5, beroende på om man räknar in You Tube filmen som en egen separat del (den blir i så fall del 4))

När jag tittade tillbaka på mina senaste inlägg så noterade jag att det var ett tag sedan jag skrev ett rent vetenskapligt dito, så av den anledningen - och pga att min blogg ligger i vetenskapskategorin - så kommer nu den fjärde, och förhoppningsvis sista, delen i min serie om Noa och Syndafloden:

När vi lämnade Noa och hans familj så återstod alltjämt en fråga - vart tog vattnet vägen? Så det ska vi nu försöka reda ut. Det finns 2 alternativ: Antingen försvann det tillbaka upp i rymden igen, eller så rann det ner i Jordens inre. Båda svaren ter sig vid en första anblick som totalt vansinniga, men då detta är ett totalt ovetenskapligt tanke-experiment så är alla möjligheter möjligheter - tillskillnad från etablerad och statligt subventionerad vetenskap där enbart det som är PK är möjligt. Vilket handikapp man ger sig själv.

Nåväl, för att återgå till vattenproblematiken så finns det bara ett logiskt svar: Om vattnet - som vi utgick ifrån - verkligen kom från rymden, så kom det till vår planet för att stanna - och inte för att dunsta iväg ut i rymden igen. Med detta konstaterande har vi kommit en bit på väg, då vi nu vet att vattnet förblev här hos oss. Frågan då är: var är allt vattnet nu? Vi vet att havsnivån idag är betydligt mycket högre än vad den var för 12000 år sedan, men enligt Noas berättelse så täcktes ju även alla världens bergtoppar av vatten. Och det är detta som är det stora problemet.

För att lösa det så måste vi, antingen ta avstånd från texten, eller bli än vansinnigare och nästan gå helt över gränsen även för det ovetenskapliga. En helt annan vetenskap måste därför användas: den hyperovetenskapliga. Turligt nog är jag även hedersdoktor i den. Men då teorierna vilka nu måste till övergår det som ett normalt fungerande intellekt bemäktar med att avhöra, speciellt en vit måndagskväll, så väljer jag istället att tacka för mig för i afton. Men till den som alltjämt är nyfiken på den hyperovetenskapligavetenskapens lösningar på gåtan så har jag ett avslutande litet tips; fråga ett barn i närheten, om det finns ett tillgängligt, då dess teorier ofta kan slå en med häpnad.

Kul och intressant bild, tydligen allvarligt menad

Ohne worte (tipstack till Thomas T)

Några tankar rörandes ett intressant spel

Med tanke på dagens stora ekonomiska nyhet så tänkte jag att det kunde vara intressant för er, kära läsare, att få veta varför världens befolkning ökar på det vis den gör: Den globala ekonomiska situationen är helt enkelt ett enda stort pyramidspel, och av den anledningen så måste antalet människor ständigt öka. Ökningen är nödvändig, för om den stagnerar så ... ja, då blir det mindre bra. Som vi säkert alla förstår så kan en ökning inte fortgå i evighet, men det - och det här kan komma som en överraskning - är inte heller planerat att ske.

gRUNDLURAD (part 2)

Att jag inte inledningsvis förstod att inlägget, "Fria val inte gratis", var en satir berodde dels på bilden (se inlägget under) som Tvivlaren hade på sin sida, och dels på någonting annat: möjligheten att någon hade tänkt utanför de konventionella ramarna. De konventionella ramarna? Låt mig förklara: Då jag alltid försöker hålla mig öppen i frågor, så slog det mig att det som vid en första anblick såg ut att vara en satir, i själva verket var en dubbelsatir, dvs en satir som enbart utgav sig för att vara en satir, men som egentligen var någonting helt annat.

Att inlägget "på riktigt" förespråkade införandet av timokrati i Sverige var därför en möjlighet i min lilla tankevärld. Som vi alla vet så har vi endast demokrati till namnet här Sverige, och av den anledningen är timokrati ett bättre alternativ, speciellt som våra röster i dagsläget mer eller mindre är bortkastade: hur vi än röstar så kommer FRA, Ipred, Datalagringslagen mm mm ändå att drivas igenom. Att fortsätta på den gamla vägen kommer därför att göra de allra flesta av oss besvikna, och därför så är olika former av timokrati intressanta möjligheter för oss att ta oss ur knipan på, men i slutändan så hade inte ens det förändrat något, tyvärr.

Bjud hem en polis i dag

Läste i dag i en av våra blaskor att polisen gärna vill att man bjuder hem dem för en trevlig liten pratstund. Visst låter det som en bra idé? Så varför kastar vi oss inte nu på telefonen och ringer upp närmaste polisstation och bokar in en tid för ett hemmabesök? Kaffe och kakor får vi så klart själva stå för, men var inte orolig över att det kommer att bli en tryckande tystnad vid kaffebordet: konstaplarna är väl utbildade i talandets konst och kommer att hålla konversationen i gång, och likt de goda gäster de är så kommer man att vara ytterst intresserad av dig och allt du pysslar med. Kanske om du är riktigt snäll så kan de även hjälpa dig att genomsöka ditt hem, så att det inte finns något farligt där. Efter det kan du och din familj sova riktigt gott.

gRUNDLURAD

En sak som förbryllat mig på Thomas Tvivlarens blogg har varit bilden ovan. Jag har flera gånger läst inlägget som bilden länkas till på hans blogg, utan att riktigt förstå ... någonting. Idag så trillade femöringen ner. Hahaha.
Om ni undrar varför mitt inläggs titel (gRUNDLURAD)ser underlig ut, så var det ett misstag (tryckte rätt knapp, men vid fel tillfälle). Det var ett misstag som jag i efterhand tyckte såg intressant ut (antagligen det enda intressanta med hela det här inlägget?) och som dessutom passade bra ihop med innehållet i mitt korta inlägg.

Stora och små lögner

De små lögnernas betydelse är att skydda de stora lögnerna, och att de avslöjas med jämna mellanrum är ingen katastrof för lögnarna. De vill naturligtvis helst att de små lögnerna förblir oavslöjade, inte minst pga av de skyddar de stora lögnerna; men det finns även av en annan anledning: en liten lögn har potentialen att bli en stor lögn själv en vacker dag, vilket då gör den stora lögnen - som den lilla är satt att skydda - till "sanning". Att avslöja de små lögnerna är därför viktigt, även om det i sig - för det mesta - inte förändrar något till det bättre; avslöjandet gör att det inte blir värre.

Är klimathotet vår sista chans?

På sista tiden har jag börjat fundera över om kanske klimathotet är vår sista chans att rädda yttrandefriheten. När det tex gäller FRA, Ipred, datalagringslagen så kör våra politiker över medborgarna oberoende av vad de tycker. Politikerna är inte öppna för debatt, utan klargör helt sonika: "Så här är det, och vad du anser om saken skiter vi högaktningsfullt i. Det är vi som är politiker, det är vi som vet bäst". Visserligen så har de svenska politikerna inget val i saken, då de - om de väljer att gå emot EUs direktiv - riskerar att nedkalla Bryssels vrede över Sverige, och vad värre är, sig själva: då det betyder slutet på karriären.

Problemet för medborgarna när det gäller tex Ipred är att partierna där har lagen att stödja sig på: när de har modifierat den till passa in. Men när det gäller klimathotet så handlar det uteslutande om ett vetenskapligt problem, vilket medför att våra politiker - vilka inte vet mer om saken än vilken femteklassare som helst, trots att de ger sken av att vara experter i ämnet - inte bara kan driva igenom saken, de har även för avsikt att göra så. Notera att jag med orden "driva igenom saken" menar att man vill övertyga medborgarna om att världen nu håller på att gå under - vilket i princip är vad man hävdar. Med vetenskapliga fakta kan vi enkelt klargöra att ingenting av det man påstår, när det gäller orsakerna till att det ev. håller på att bli varmare, är bevisat. Och detta faktum försöker man nu borthålla från medborgarna. Att man patetiskt använder drunknande isbjörnar för att lura folk är - patetiskt (ursäkta upprepningen av ord, men den kändes rätt).

Vi återkommer nu till de stora lögnerna igen: de som inte får avslöjas. Klimathotet är en sådan lögn; och med lögn så menar jag i det här fallet att vi inte har fått ta del av alla fakta: ingen öppen diskussion i frågan har pågått. Vi har istället bara fått hela paketet serverat framför oss och förväntas numera att sluta fundera vidare över saken, eftersom våra politiker säger så. Av den anledningen så är det av stor vikt att stödja de som ifrågasätter den officiella linjen: de som håller debatten vid liv, inte minst här på nätet. De slår nämligen inte bara ett slag för sin egen agenda, de gör även så för yttrandefriheten. För mig personligen, som varit med ett tag, så har jag under hela livet - framtill de sista 10-15 åren - trott att en ny istid stod framför dörren. Nu vet vi bättre, "global cooling" var bad business och har nu bytt namn till "global warming". Varför? Antagligen är det lättare att övertyga afrikaner och asiater om att det håller på att bli varmare än att det snart kommer att börja snöa i deras öknar?

The great dictator

När det gäller små och stora lögner så vill jag nu tala om för er hur det verkligen gick till: Mannen på bilden ovan var inte en filmfigur, han var en verklig diktator av ett verkligt land och han var en oerhört ondskefull man.

Att mitt påstående är totalt fel vet vi naturligtvis alla, men lite grann på det här viset är det när det gäller små och stora lögner. Vi kan inte ens föreställa oss att Chaplin var en riktig "great dictator", och det är just det som gör det hela så djävulskt. Om vi inte ens kan förställa oss att någonting är på ett visst vis, så har man i princip i just detta faktum en möjlighet att grundlura en hel värld, då det som är helt otroligt inte heller kan vara sant, annat än rent teoretiskt. De stora lögnerna är således vattentäta. När det gäller de små lögnerna så är de ofta enbart till för att avslöjas, då det ger oss en känsla av tillfredställelse, och en känsla av att ha läget under kontroll.

Sammanfattning: stora lögner får inte avslöjas, små får avslöjas.

Om att leva likt en fågel

Våra vänner fåglarna gör sig som bekant inga besvär när det gäller framtiden. De känner nämligen till hemligheten att hela vår värld egentligen är ett enda stort väldukat matbord, överfyllt med läckerheter av alla de slag, där det bara är att ta för sig, något fåglarna - precis som alla andra djur - klokt även gör. Vi människor, som de högst stående varelserna här, borde därför av samma - om inte än större - anledning inte heller vi behöva bekymra oss om något, vare sig när det gäller mat, kläder och husrum. Men som vi alla vet så är de allra flestas liv överhopade med bekymmer, antagligen helt i onödan. Så varför är det på det viset? Svaret är kanske inte helt uppenbart, troligen pga att det är så självklart. Att tala om lösningen på gåtan gagnar igen, eftersom ingen ändå kommer att tro på den; undataget är förstås om en person vill veta svaret. Av den anledningen är det alltid bäst att själv ta reda på svaren till de frågor som är av vikt till en. Svaren på frågor man inte ställt behöver man därför inte känna till, då de inte är av värde till en - åtminstone inte just då. Men att bli likt en fågel, utan några bekymmer, är ändå något att eftersträva. Tänk att få segla iväg där uppe ...

Om att vara Ture Sventon

Ett tanke-experiment: Ture Sventon kan vid en första anblick te sig som vilken annan svensk person som helst. Inga direkt avvikande drag från allmänheten finner vi hos honom rent utseende-mässigt eller på det vis han för sig bland gemene man i övrigt. Men när det gäller en brottsplats så finns det en skillnad mellan mästerdetektiven och alla vi andra: han ser saker som inte vi andra ser. Detta har inget med hans ögon att göra, utan med hans väsen. Han har helt enkelt en djupare syn på saker och ting när det gäller brott, vilket gör att han ser bortom det som vi med våra otränade ögon ser. Denna högt skattade egenskap lämpar sig helt förträffligt till att lösa brott med, och av den anledningen är han förtjänt av vår uppskattning.

På ett liknande vis så skiljer sig vanliga människor från de av oss som har genomskådat vart vi nu är på väg; de av oss som, när andra hör ljuv musik, istället hör en osalig kakafoni av oväsen. Våra öron är inte annorlunda än någon annans, men någonting inom oss hör ändå klart disharmonierna som nästan inga andra uppfattar. Att denna talang inte är något som världen uppskattar är tyvärr sant. Inga pengar kan man tjäna på den. Ingen berömmelse heller, eller åtminstone inte här och nu. Likväl är det något av en ära att höra musikens sanna toner, eftersom man vet att det är få förunnat att få göra så.

Och vem är den här mannen egentligen?

Att personen på bilden ovan heter Fredrik Reinfeldt känner vi alla till; att han dessutom är en rätt så charmig kille - som ser hyfsat bra ut (enligt bla hustrun hans) - är även det välkänt, men vem är denna figur egentligen? Uppenbarligen så är han inte en vanlig "en av oss" då han hela tiden tar parti emot de sina. Idag så läste jag tex att Fredrik tycker att de nya övervakningsrutinerna i den sk "Datalagringslagen", där allas uppgifter ska sparas under (till att börja med) 2 års tid, är bra? Man börjar ju då på nytt att ställa frågan - varför? Av vilken anledning måste allt som hederliga och skötsamma svenskar gör lagras? 99.9 procent av oss är skötsamma och inga brottslingar, men trots det så anser Fredrik att det är av största vikt att vi behöver hållas under uppsikt. Mannen är en gåta, men uppenbarligen totalt driven av att göra karriär, och han är nu framme vid sina drömmars mål - som Sveriges statsminister. En positiv sak när det gäller den gode Fredrik är dock att han helt öppet talar om för oss att han inte litar på oss.

Nr 23, sats 2

Det var svårt att avgöra om jag skulle lägga in första eller andra satsen från Mozarts 23:e pianokonsert, speciellt som första satsen är mitt absoluta favoritstycke från de 27 konserterna; men då Horowitz själv i ett klipp sa sig vara ytterst nöjd med sats två speciellt, så valde jag den. Det här stycket, Fiss-moll Adagiot, är för övrigt ett av de allra mest mystiska - och vackra - som Mozart någonsin skrev, och underligt nog även enda gången han skrev något i fiss-moll.

Ett fascinerande människoliv: Horowitz

Jag hade från början tänkt att lägga in ännu ett klipp från en av Mozarts pianokonserter, men råkade istället på det här ytterst fascinerande klippet från 1986 med outtakes från en dokumentär om den världsberömda pianovirtuosen Wladimir Horowitz. Han ger oss här en helt makalös demonstration av sin konst när han med fingrar flinka som en 20 årings slår oss alla med häpnad. Att en drygt 80 år gammal man kan spela stycken likt de Horowitz gör här är, förutom totalt osannolikt, ett helt sagolikt bevis på vad vår kropp är kapabel till så länge som man har viljan att leva och ett klart sinne i behåll.

Kul replik från Horowitz till filmteamet (ungefär vid 3.30):
"Listen, you wanted Moszkowsky maybe?"
"No."
"No?" (Horowitz spelar Moszkowsky ändå). Hahaha.

Vem är den här mannen egentligen?

Att personen på bilden ovan heter Thomas Bodström känner vi alla till; att han dessutom är en rätt så charmig kille - som ser hyfsat bra ut - är även det välkänt, men vem är denna figur egentligen? Uppenbarligen så är han inte en vanlig "en av oss" då han hela tiden tar parti emot de sina. Idag så läste jag tex i SvD att Bodis tycker att de nya övervakningsrutinerna i den sk "Datalagringslagen", där allas uppgifter ska sparas under (till att börja med) 2 års tid, är bra? Man börjar ju då på nytt att ställa frågan - varför? Av vilken anledning måste allt som hederliga och skötsamma svenskar gör lagras? 99.9 procent av oss är skötsamma och inga brottslingar, men trots det så anser Bodis att det är av största vikt att vi behöver hållas under uppsikt. Mannen är en gåta, men uppenbarligen totalt driven av att göra karriär, och han är nu nästan framme vid sina drömmars mål. Jag har länge tippat honom som ny statsminister, och han var ju som vi säkert minns Göran Perssons guldgosse. En positiv sak när det gäller den gode Thomas är dock att han helt öppet talar om för oss att han inte litar på oss.

En intressant men totalt ovetenskaplig undersökning

Har i eftermiddags roat mig med att kolla upp värdet på olika bloggar jag stött på, och det visade sig vara ett mycket kul litet experiment. Resultatet från min högst ovetenskapliga undersökning blev föga överraskande att hela bloggvärderingstekniken har en hel del fel, fel som behöver bli åtgärdade. De 7-8 bloggarna jag kollade upp var på det stora hela ungefär av samma värde. En väldigt fin blogg som innehöll många välskrivna inlägg, och som dessutom hade ett par år på nacken, var egendomligt nog enbart värd en tusenlapp mer än min.

Blev dock väldigt förvånad när en helt ny blogg med bara 3 inlägg, som dessutom var av undermålig kvalité, var värd nära 5000 kronor: 2000 kronor mer än min (en blogg med 60 inlägg). Den bloggarens inlägg är således värda 1500 kronor styck; mina inlägg är i jämförelse endast värda en bråkdel av den summan - runt 50 kronor. En annan poäng i sammanhanget var att bloggen med de 3 undermåliga - fast värdefulla - blogginläggen inte hade några gadgets, och heller inte några läsare. Obegripligt? För att göra det hela mer vetenskapligt så var dock alla bloggar som deltog i undersökningen Bloggerbloggar.

Väl mött igen, kära läsare, kanske om ett par dagar, när jag redovisar resultatet från nästa totalt ovetenskapliga, men ack så intressanta, undersökning. Låt mig avslutningsvis tillägga att jag i detta inlägg inte förnekar någonting, ingenting alls. Jag förnekar inte ens det faktum att jag inget förnekar:)

PS. När jag tryckte på "kontrollera stavfelsknappen" precis så visade det sig att det inte fanns ett enda litet stavfel i hela mitt inlägg(:D

Ett olustigt inlägg

På Uppsalainitiativets blogg kan man läsa ett olustigt inlägg, skrivet av en viss Anders Martinsson, där han helt öppet jämför alla som inte håller med honom med nazister. Läs själva inledningen:

"Uppsalainitiativet
För dig som inte vet bäst själv
den 5 december 2008
Tips till en blivande förnekare

Att vara en förnekare kan vara tungt och otacksamt, vare sig det handlar om evolution, förintelsen, klimatförändringar eller månlandningarna. Därför vill jag här ge några råd som underlättar din vardag."


Hade tänkt publicera hela inlägget, men då jag vill hålla mina inlägg relativt korta så avstår jag från att göra så. Men som vi alla kan se så räcker dessa inledande rader mer än väl, eftersom man där jämställer förintelseförnekare med de som ifrågasätter evolutionen, klimathotet och månlandningarna. Låt mig därför nu klart och tydligt säga att jag inte förnekar förintelsen, utan istället tar mycket illa upp över att bli jämförd med alla former av nazism och fascism. Att samtliga inblandade i Uppsalainitiativets blogg - en blogg som av allt att döma är skriven av personer vid Uppsalauniversitet - har gått över gränsen till vad som är acceptabelt tror jag är uppenbart. Ordet förnekare är ett mycket farligt ord att använda hur som helst, och att man trots det väljer att göra så är högst olyckligt. Så vad betyder det här rent konkret? Min reflektion är att högt uppsatta personer vid våra universitet nu helt på egen hand kan avgöra vem som är en fiende till den sanna läran, en lära som inte längre får ifrågasättas, eftersom man då blir brännmärkt som förnekare. När det sedan gäller själva klimatfrågan, så har jag, tills för bara för något år sedan, själv trott på etablissemangets version; men då alltför många frågor återstod, vilka inte kunde förklaras bort - som det faktum att Solen till 99.99 procent, av allt att döma, är anledningen till att vår värld ens är beboelig - så började jag så smått att tvivla på forskarnas (etablissemangets) uppgifter. Är dock alltjämt öppen i frågan, tillskillnad från våra vänner i Uppsala.

Är du en förnekare?

Har sedan jag började blogga här bla följt ett par stora bloggar som med fakta ifrågasätter klimathotet, då jag själv har många frågor när det gäller det ämnet. Några av de personer som lämnar kommentarer där tillhör en grupp som följer en annan blogg "Uppsalainitiativet", en blogg som jag tittade in på häromdagen. Det är en blogg som öppet kallar alla som inte tror på det som etablissemangets säger för "förnekare". När jag läste det så fick jag en känsla av obehag över ordvalet, då det omedelbart förde tankarna till begreppet "förintelseförnekelse" (Holocaustdenial) något som är förbjudet i nästan hela Centraleuropa, och något som ger den skyldige 3 år i fängelse, om jag minns rätt.

Kan det vara så att man numera bara pga att ifrågasätta klimathotet är en förnekare, och i det närmaste en brottsling? Det verkar inte bättre. Tydligen så behöver alla förnekare hjälp att hitta tillbaka till den rätta vägen igen, så vad händer om man inte kan omvändas? Terapi? Omskolning? Fängelse? Kommer ordet förnekare att snart börja användas om allt som inte faller politikerna i smaken? Att yttrandefriheten måste försvaras ånyo för varje år som går har alltid varit min övertygelse, för så fort som folk slappnar av en smula så tycks det mig som om nya inskränkningar i våra rättigheter håller på att införas. Så är jag en förnekare? Tydligen, eftersom jag än så länge har förmågan att tänka själv och väljer att hålla mig öppen i många frågor.

Kommentaren jag aldrig postade

När jag läst inlägget man hade överst på Uppsalainitiativets blogg, så skrev jag en rätt så lång kommentar, men valde av någon anledning inte att posta den, kanske beroende på att den ändå inte säkert skulle publiceras. Så här har ni den nu:

"Mycket fint inlägg som klart beskriver ert psykiska tillstånd. Det gav mig en intressant inblick i hur er förstenade inblick på tillvaron fungerar. Ni är överdrivet intellektuella och kan inte förstå annat än det skrivna ordet. Ni är övertygade om att ni har rätt, vilket skiljer er från mig, då jag är öppen i alla frågor, även då det gäller klimatet. Inga nyskapare finns bland er, då ni är en samling figurer utan intuition, utan idéer. Ni kan inte skapa och då heller inte förstå det skapade. Ni kan liknas vid fariséer, bokstavstrogna personer vilka det - likt robotar - inte går att resonera med, eftersom ni inbilskt fasthåller vid det gamla, i alla lägen och oberoende av vilka argument som presenteras för er. I klimatfrågan är jag övertygad om att ni inte kan omvändas, eftersom det inneburit slutet på den akademiska karriären. Ni är helt enkelt fega. Det kan vara svårt för er att förstå det här, men det är faktiskt er sort som motarbetar sanningen. Ni är i sanning bakåtsträvare och tillhör en exklusiv liten klubb för inbördes beundran. Ni är inte intresserade av sanningen, utan motarbetar den med allt ni har, och det gör ni från era fina kontor där ni sitter så bekvämt på skattebetalarnas bekostnad i väntan på pensionen. Men tack och lov så kastas ni då ut på gatan, där ni hör hemma, för att ge plats åt nya förmågor, vilka förhoppningsvis är av ett bättre slag. Att kalla dem som ifrågasätter det som ännu är obevisat för förnekare är ett underligt - och ologiskt - ordval, då det rimligtvis borde vara den som inbilskt fasthåller vid obevisade fakta som är förnekaren, då den personen förnekar sanningen."

Ett annat intressant uttalande

Efter att ha återläst uttalandet i mitt förr-förra inlägg så tänkte jag att det kunde vara på sin plats att posera en annan fråga till läsarna: Är vi för godtrogna? Litar vi kanske för mycket på de vilka vi egentligen borde misstro? Har vi kanske glömt bort ett annat gammalt uttalande, som de här berömda orden från John Dalberg-Acton: "Power tends to corrupt; absolute power corrupts absolutely. Great men are almost always bad men".

Ord och inga visor detta uttalande är. Så vad betyder dessa ord i sammanhanget? Det är som vi förstår en svår och olustig frågeställning, men om det som Lord Acton säger är sant, så borde vi definitivt ifrågasätta vartenda ord som personer i maktpositioner säger, och när det gäller politiker så måste vi i så fall utgå från att de far med osanning? Visst låter det illa, men inte kan det väl vara på det viset? Svaret är så klart att vi inte vet hur illa det är. Kanske är allt frid och fröjd, eller så är det långt mycket värre än vi kan föreställa oss, men eftersom vi inte med säkerhet kan avgöra hur läget egentligen är så gör vi klokt i att vara öppna i frågan?

Om vi sedan, för att göra problematiken än "intressantare", går tillbaka till Hitlers teorier vad gäller små och stora lögner så ........
Nej ... låt oss inte gå dit idag; det blir för hemskt, speciellt som det bara är lite drygt en vecka kvar till jul:)

En kul intervju på CNN

Tittade på en intressant intervju med den finske fredspristagaren Athisarri på CNN, och måste säga att det var rätt så kul att se hur man med jämna mellanrum bröt för reklam, vilket var egendomligt då intervjun företogs i en fullsatt lokal, där CNN:s man satt tillsammans med Athisarri uppe på scenen. Vad man pysslade med under alla avbrotten är det ingen som vet. Men visst var det hela en komisk situation? Tyvärr är reklamavbrott numera en del av vår vardag.

Fredspristagen fick många frågor om sin karriär, vilka han gav sina standard-svar till. En fråga som fick mig att brista ut i skratt gällde Mellanöstern, och löd ungefär så här: kunde herr Athisarri tänka sig att medla även där? Hans svar: det fanns redan en bra medlare där - Tony Blair!?!?...?. Hahahaha ... kunde nästan inte sluta skratta. Mannen som siktar på att bli EU:s första riktiga president, och som tydligen är beredd att göra vad som helst för att uppnå detta mål (bytte tex nyligen religion av den anledningen), är intresserad av att lösa den olösliga konflikten i Israel/Palestina. Utan tvekan dagens skratt. För mig är det nuförtiden svårt att ta våra nyheter på allvar. De verkar allför ofta som det hela enbart är en enda stor komedi. Kanske betyder CNN egentligen Comedy News Network?

Ett intressant uttalande av Adolf Hitler

Läste de här högintressanta raderna på Buddy Jesus blogg igår. De flesta av oss har naturligtvis hört dem förr, men jag tänkte att det kunde vara värt att inkludera dem i ett litet inlägg även här:

"The size of the lie is a definite factor in causing it to be believed, for the vast masses of a nation are in the depths of their hearts more easily deceived than they are consciously and intentionally bad. The primitive simplicity of their minds renders them a more easy prey to a big lie than a small one, for they themselves often tell little lies, but would be ashamed to tell big lies" - Adolf Hitler

Ju större lögn, ju enklare att lura befolkningen. Låter vansinnigt, men att det är sant vet vi, speciellt nu med facit i hand. Hade tänkt lägga in en länk här till Buddy Jesus blogg, men har ännu inte riktigt klurat ut hur man gör, så jag ber att få återkomma med det.

Min bloggs värde

Råkade snubbla på ett nytt mätinstrument på nätet alldeles nyss där man kunde kolla upp värdet på ens blogg, så jag tänkte, varför inte? Vad har jag att förlora på saken? Det kan ju inte bli värre; min blogg är ju redan bevisligen totalt värdelös, så vem vet, kanske någon kan tycka att den - pga av en och annan välskriven mening här och där - kan vara värd ett par kronor, eller åtminstone några ören. Så jag klickade in min webadress ... och kan ni tänka er, min blogg var helt plötsligt värd 3009 kronor! Kanske låter det inte så mycket i dagens ekonomiska krissituation, men det är i vilket fall som helst bra mycket mer än de noll antal dollar den var värd bara för ett par dagar sedan. Yippie!
Noterade även att min blogg precis passerat det magiska numret 15 i antalet besökare på Bloggtoppens lista, för 3:e gången tror jag bestämt. Igår nådde den toppresulatet 17. Är nu övertygad om att den kommer att kravla sig upp mot 20 innan dagen är till ända. Det kommer att bli infernaliskt spännande. Ingen TV i kväll för mig.

Är Ipred Gustav Wasa?

Låt mig inledningsvis be om ursäkt för den något underliga titeln på inlägget. Jag hade tänkt skriva något annat, men mitt lilla skrivfel är ändå rätt så kul, så av den anledningen får det bli kvar. Tanken var från början att jämföra Ipred med Regalskeppet Wasa. Vi känner alla till berättelsen om det storstilade skeppet, vilket skandalöst sjönk inför ögonen på hela Stockholm. Kan det vara som så att Ipred är ett nytt Wasa, ett skepp som alltjämt ligger så fint i hemmahamnen i väntan på att få sätta segel och börja jaga ikapp piraternas båtar vilka man vill skjuta i sank? På papperet så verkar stockholmarnas plan kunna fungera perfekt, men vad kommer att ske när åbäket ska ut på sjön? Från vad vi sett och läst, från tex Danmark, så tycks det mig som om mycket ännu återstår att reda ut i Ipred-frågan - alltför mycket, för att våga släppa ut ett fartyg av Ipred-klassen på våra inhemska farvatten. Att folk har insett att så verkligen är fallet, och nu är upprörda som sällan tidigare skådat, är vi alla medvetna om. Att det mycket väl även kommer att gå åt pipan är därför troligt, eftersom många av de personer vilka nu öppet ventilerat sina farhågor i media inte tycks vara inblandade i fildelning själva utan enbart ser hela Ipred projektet som ett alltför farligt verktyg att släppas lös i privata händer. Risken att vår ömtåliga demokrati allvarligt kommer att skadas är uppenbar. Den som inte kan se det kan inte se det, och borde kanske av den anledningen inte vara med och fatta beslut i frågan. Om du inte är medveten om ett problem, så kan du ju inte objektivt befatta dig med att lösa det. Kan det vara på det viset att våra politiker inte kan se vad som nu står på spel (inte troligt), eller kan vara på det viset att de kan se men inte bryr sig (troligt)?

Ett inlägg i Ipred debatten

Att man, om/när den nya lagen träder i kraft, även tycks ha planer på att låta fildelarjägarna jaga privatpersoner retroaktivt, dvs för nedladdningar man gjort innan det blev förbjudet, är något som bekymrar mig. Det slog mig nämligen att hela bloggosfären är en enda stor guldgruva med lättåtkomliga offer, eftersom den är full med bloggar som innehåller, inte bara musik och filmsnuttar, utan även bilder, vilka kan vara copyrightade av någon. Att vi med Ipred då säkerligen kommer att bjuda in privata fildelarjägarfirmor i stort antal är inte bortom det som är logiskt och möjligt. Men drar jag inte nu saken till sin spets? Inte vet jag, men saken är den att finns det pengar att tjäna någonstans så kan man ge sig den på att någon ganska så snart kommer att vara där för att försöka tjäna in sig ett par hackor. Då många personer (om man får tro situationen i Danmark) hellre verkar vilja betala, än att behöva genomlida ett domstolsbesök - med allt vad det innebär, som kostnader rent ekonomiskt, samt emotionellt - gör att vi snart kan ha försatt oss i en mycket obehaglig sits där vi kan komma att bli utpressade av fildelarjägare för något som vi gjort helt oskyldigt. Läste dessutom ett "kul" inlägg på en blogg där en viss Dr Flum hade haft en lyssnade affärsidé där han skulle sprida sin undermåliga musik till folk för att därefter kräva dem på skadestånd. Det var så klart bara ett tankeexperiment, men i mina öron så lät det genomförbart. Med 9 miljoner surfande svenskar så finns det som sagt en hel del personer man kan jaga. Och det räcker ju att sätta dit en eller ett par varje vecka för att kunna leva ett väldans gott liv.

Ytterliggare en intressant film: Terminator 2

När "Terminator 2" kom ut så var den, om jag minns rätt, den mest påkostade filmen någonsin. Inga kostnader var för stora; man var fast beslutna att göra en actionfilm utöver det vanliga, och det är precis vad man lyckades med. Enligt mig är "Terminator 2" den bästa actionfilmen jag sett, och antagligen den bästa någonsin i genren; och rollen som "the terminator" kommer Arnold alltid kommer att förknippas med. Vi har i filmen samma mörka mardrömsframtid som vi senare möter i andra filmer som tex "The Matrix". Det högteknologiska samhället har gått helt överstyr och pga det skickat mänskligheten in i dess logiska efterfest - Ragnarök med dödsvapnet som hedersgäst. Minns att en del människor upprördes av scenen när hela Los Angeles förintas av en atombomb, så otroligt grafiskt var det, och så verklig tedde sig den filmsekvensen. Idag så är sådana scener vardagsmat och något folk knappt ens lyfter på ögonbrynen för. Men då, för snart 20 år sedan, så var det någonting nytt, och något som skakade om många människor. Kanske var det även skrämmande då vi alla vet att dessa vapen faktiskt existerar och att de använts förr? Likt hur "The Matrix" skildrar en potentiell framtid, så gör även "Terminator 2" så; men där den förra filmen är filosofisk, där är den senare mer verklighetsnära. Kan vår framtid bli likt den i filmen? Svar: ja.

En annan intressant film: The Matrix

Bröderna Washovski, eller vad de nu hette, gjorde många bra saker när det gällde "The Matrix"(första filmen), men man glömde i hastigheten bort det gamla fina uttrycket "Ära den som äras bör"; för den som borde ha ärats var ingen mindre än Platon, eftersom hela idén bakom storyn uteslutande bygger på hans Idélära: att vår värld är verklig men enbart existerar pga att dess ursprung kan återfinnas i idéerna bakom den materiella manifestationen. En aning småaktigt av bröderna W anser jag det var att inte ära den store Platon en smula, speciellt som Platon sedan länge lämnat den här struntvärlden, och numera själv befinner sig i den sagomomspunna Idévärlden, och mao inte har copyrightat sitt matrial? Några som säkert har kåppyrajtat allt sitt stulna matrial är dock the brothers W.

Men hur det än var med bröderna W:s Idéstöld så var filmen alla tajders (obs återigen felstavat med flit). Ju mer jag studerar vår värld och den situation vi nu befinner oss , ju mer inser jag att bröderna W:s film beskriver det som idag utspelar sig, som tex: den till synes ohejdbara teknologiska utveckling som nu pågår. Var ska det sluta? Bra fråga, för ett slut måste ju nås en vacker dag ... snart ... annars ...? Ja, annars vad händer? Svar: ? I vilket fall som helst så är filmen mycket sevärd, inte minst pga all den fenomenala action vi där bjuds på. Även delar 2 och 3 är sevärda, men känns ändå något överflödiga, då man där slösade bort alltför mycket tid på ointressanta sidofigurer, istället för att fokusera in sig på de 3 huvudpersonerna. Men att intresset för Platons filosofi ändå fick sig ett ordentligt uppsving pga filmen var välan inte helt fel. Har själv börjat intressera mig för den en del. Önskar bara att jag hade mer tid. Kan man köpa tid någonstans.

En fin låt

Vem minns inte den här underbara biten, som avslutar filmen: Pianokonsert 20, sats 2

En synnerligen välförtjänt Oscar

Tittade igår på Amadeus på DVD: en höjdarfilm trots alla små irritationsmoment. Men en sak som ingen kan klaga på är F Murray Abrahams rollprestation som Salieri. Kan på rak arm inte påminna mig om en enda skådespelare som varit mer förtjänt av en Oscar som bästa skådespelare än vad Abraham var för Salieri. Att han även fick priset för just nämnda roll är något Hollywood bör gratuleras för, och då bör man komma ihåg att Tom Hulce (Mozart) även han gör en makalös prestation, som även den blev oscarnominerad. Men i slutändan så innehöll Salieri-rollen helt enkelt alltför många tillfällen att briljera i för att den goda sidans man (Mozart) skulle kunna ge ondskans dito (Salieri) en match om priset. Vissa av scenerna, som tex när Salieri är gammal och inlåst på dårhuset, hade mer än väl varit tillräckliga för att belöna Abraham. Att det här rör sig om en drömroll, som antagligen hade gjort en stjärna av i stort sett vilken hyfsat bra skådespelare som helst, är säkert sant; men jag har dock svårt att se hur någon hade kunnat övertrumfa Abrahams gestaltning av Mozarts nemesis. I bilden ovan ser vi en av många fantastiska scener: Mozart ligger för döden medan Salieri tvingar honom att avsluta dödsmässan. Hur det slutar tänker jag inte avslöja här. Och en sak till: Musiken - hur många filmer finns det som slår musiken i Amadeus?

Ett dilemma för Obama

Tydligen så kommer man nu, om Obama får bestämma, att snart stänga fånglägret i Guantanamo på Kuba, men ett annat litet dilemma återstår för den blivande presidenten: de som där hålls fångna. Flera av de huvudmisstänkta bakom Elfte September attackerna, vilka hålls inlåsta på Kuba, har av allt att döma bestämt sig för att erkänna brottet. Detta får till följd att de kommer att dömas till döden. Men, och detta är poängen, dödstraffet måste godkännas av presidenten innan de dömda kan avrättas. Obama har således hamnat i en ytterst olustig situation; dels så vill han naturligtvis inte skicka oskyldiga människor i döden, dels så måste han som regeringschef underteckna dokument likt den ev ordern om dödstraff. Att han, om han gör det som krävs, kommer att förlora en stor del av sin popularitet är uppenbart, men om han inte gör det som förväntas av honom så underminerar han det amerikanska domstolsväsendet.

Dödstraff är som vi alla vet olagligt inom EU, men det är en del av den amerikanska vardagen. Vanliga amerikaner kommer inte att nöja sig med långa fängelsestraff för de misstänkta terroristerna, om de blir dömda för brotten. Att skjuta problemet på framtiden är visserligen möjligt, men att göra så i 8 år? Nej, det är inget alternativ. George Bush hade garanterat skrivit ut ordern omedelbart, och han kommer säkert att vädra sitt missnöje med efterträdaren om denne försöker att slingra sig ur dilemmat. En annan intressant poäng i det hela är att de misstänkta terroristerna av allt att döma, likt Bali-terroristerna, vill dö - för att på så vis bli martyrer. Man kan därför ana att Obama i sitt hjärta nu hoppas att ingen av de misstänkta kommer att dömas för brotten. Personligen så tror inte jag att han kommer att ha sådan tur. Obamas dilemma är verkligt, och ett stort problem för hela nationen; det är ett dilemma som kommer att ge honom många sömnlösa nätter framöver, och det beslut som han i slutändan fattar kommer att förändra vår värld och hans eget öde.

Teori och resultat

Teori och resultat: dessa båda begrepp är intimt förknippade med varandra, något man bör reflektera över emellanåt när man har möjlighet därtill.

En synnerligen intressant intervju

Här är en synnerligen intressant intervju med den amerikanske bankmannen Norman Dodd, som ger en inblick i hur vår ekonomi egentligen fungerar, något de flesta av oss inte känner till. Han berättar om sina upplevelser under Wall Street kraschen och om hur hans liv senare kom att gestalta sig - på gott och ont. Att bankvärlden inte fungerar riktigt på det vis vi tror kan komma som en överraskning - minst sagt. Intervjun gjordes 1983, och Norman Dodd avled inte långt därefter.

Min blogg är värdelös

My blog is worth $0.00.
How much is your blog worth?

Fick mig idag ett gott skratt när jag höll på att läsa vår blivande regeringschefs senaste inlägg. På hans sida fanns det en liten gadget där man kan kolla upp hur mycket ens blogg är värd. Så jag klickade på ikonen och kollade upp saken. Svaret blev föga överaskande att min lilla blogg var värd noll antal dollar. Nu är ju visserligen dollarn i dagsläget värdelös i sig, vilket dessutom (slog det mig precis) gör saken ännu värre. Min blogg är inte ens värd ett enda cent av en helt värdelös valuta! Så välkomna alla kära läsare till en totalt värdelös blogg:-)

CNN i våra hjärtan

Har tittat en del på CNN på sistone. Det började strax innan presidentvalet, då jag fann det av intresse att få en extra inblick i vad som där företog sig. Följer sedan dess, när möjlighet finns därtill, Larry Kings program. Det intressanta med hans show (ordet "show" är fö passande i det här fallet) är hur oerhört välregisserad den är, och hur perfekt man avvägt det kontroversiella med det ortodoxa. Nu måste man i sanningens namn dock säga att de sk kontroversiella inslagen INTE är särskilt extrema - inte på långa vägar - då representanterna från den sidan även de tillhör etablissemanget, typ tex: Michael Moore, Brad Pitt och andra kändisar av rang. Om man vill ha sann kontroversialism så måste man tyvärr söka sig till nätet, för endast där återfinner vi numera de politiska "fringe"yttringarna - från såväl höger som vänster - vilka förromåren regelbundet dök upp i våra medier; något som ej sker idag, då det politiska finrummets servis är alltför dyrbar för att dess guldkantade kaffekoppar ska lämnas över i dessa temperamentsfulla och opålitliga rebellers händer. De är således ute i kylan, långt borta från värmen i Larry Kings TV studio. Trots det så finner jag det ytterst förnöjsamt att tillbringa en timme i nämnde mans sällskap; kanske beroende på att det ger oss små inblickar i hur etablissemanget numera fungerar. Enbart den med inbjudningskort är välkommen att delta i diskussionerna. Det är en show av yppersta toppklass med toppartister och nästan gulligt emellanåt.

Ännu en gåta

En bild jag snubblade på på nätet: Mammoth Cave i Kentucky, USA - ett av många gåtfulla grottsystem. Tydligen har de bebotts av människor någon gång i förhistorisk tid. Vilka de var? Vem vet? Just den här tunneln ser nästan ut som den blivit uthuggen med maskiner? Men kanske är det bara ett naturens fenomen? Men för ett pojkaktigt hjärta så ser man gärna en annan mystisk lösning. Det blir mer spännande så, och roligare. Att låta fantasin skena iväg med en lite grann emellanåt är inget fel. Vi behöver få drömma oss bort lite då och då.

Svaret från tystnaden

Endast tystnaden vet svaren på frågorna, ty svaren är idéer, vilka inte kan konkretiseras i ord - åtminstone inte utan att förlora något av sig självt på vägen ner i vår värld. En paradox är att svaret egentligen är frågornas eget ursprung och inte enbart deras lösning, när en fråga får sin lösning finner hon helt enkelt sitt hem och sin egen sanna natur. Svaret på alla våra frågor väntar i tystnadens närhet som de idéer vilka sänt ut dem från början.

En bild från Egypten

Kunde inte motstå frestelsen att lägga in en liten bild från landet vid Nilen, kanske beroende på att jag förlorade mig själv i min Egyptenbok en stund efter det att mitt förra inlägg hade postats. Så jag klickade in "Egypten" på mitt tangentbord, och den första bilden av godkänd kvalité som dök upp var den här: Philae Templet vid Assuan. Har aldrig varit där, men nog hade en resa dit varit kul, speciellt så här i vintermörkret?

Min bokhylla. Avsnitt 1, del 2

Den här boken om Egypten hittade jag i en remainderbokaffär för en billig penning - strax under en hundring. Den är utgiven av det tyska förlaget Könemann och är en mindre version av deras stora referensverk med samma namn. Vad jag gillar speciellt med boken är alla de fantastiska färgbilder den innehåller, ungefär en stor bild per sida - ofta helsidesbilder. Man inser snart när man bläddrar i den hur stor betydelse Egypten haft för vår civilisations utveckling, inom alla områden. Förutom bilder från många av landets mest berömda platser och monument, innehåller boken även många fina kartor, tabeller och diagram. Alla platser beskrivs dessutom ingående på ett underhållande och lättläst vis. Vad vi har här är ett perfekt avvägt exempel på ett populärhistoriskt-refensverk av bästa sorten, ett nära 800 sidor långt färgsprakande konst och kultur-extravaganza som man gladeligen tar fram och spenderar en stund med så ofta man har en möjlighet därtill.

Ipred i vår tid

Tre stycken svenska filmare hotar nu med att flytta utomlands pga av deras senaste filmprojekt olovligt laddades ner på nätet bara några dagar efter det att filmen släppts. Av den anledningen så kräver de nu att alla svenskars privatliv ska lämnas ut till vem som så önskar. "Utan Ipred så slutar vi göra film", säger en av filmarna så käckt - kanske borde jag byta ut ordet "käckt" mot "fräckt"?

För om jag måste sälja ut ännu en del av min frihet så att dessa figurer ska få göra film i framtiden så vet jag vad jag säger om saken: Nej tack. Jag föreslår istället att man skyddar sina alster på annat vis, kanske via bättre kryptering eller vad vet jag, snarare än att försätta varje svensk invånare i ett tillstånd av kriminalitetsskapeventuell. Ska vi hederliga skötsamma dataentusiaster dras in i deras ekonomiska bekymmer? Vad har jag med deras filmer att göra?

"Om detta tillstånd fortsätter, kommer vi inte att kunna försörja oss på vårt arbete. Vi får byta jobb eller flytta härifrån. I förlängningen – inga filer att dela", säger en av filmmakarna.

Mitt råd: res utomlands. Varför inte till Kalifornien? Där kommer ni säkert att trivas i det socialavälfärdssamhälletsabsolutahöjdpunkt. Kanske inser ni sedan om ett par år att Sverige är som det är, och det är vad som gör landet så himla bra. Varför måste vi dansa efter alla andras pipor?

Hela världen befinner sig förtillfället i ett ekonomisktinferno, så uppenbarligen är man inte särskilt väl insatta därbortavid hur finanserna skall skötas. Vi bör därför följa vår egen övertygelse här hemma. Och ungdomarna - vilka är vår framtid - har valt att leda oss in i en annan värld, med andra möjligheter, en värld fri från onödiga övervakningsmetoder, och det är en värld som tilltalar mig, och en värld vi borde välja att leva i.

Mental ohälsa: ett olösligt problem?

Jag tillhör kategorin personer som beklagar det faktum att läkare blev inblandade i psykvården, då det oundvikligen kom att leda till att läkemedelsindustrin blev inblandad i behandlingen. Idag har man där en av sina mest lukrativa marknader. Om teologer och filosofer hade varit de som drivit forskningen vidare helt på egen hand så tror jag att mycket onödigt lidande hade kunnat undvikas. Nu handlar det istället nästan uteslutande om profit. Psykvården är big - and very good - business, thank you very much. Att pumpa människor fulla med droger för att stilla deras ångest är inget jag är en vän av. Men att det är en suverän affärsverksamhet förstår vi alla, eftersom den deprimerade endast kan må bra så länge som han/hon får sin medicin. För läkemedelsföretagen finns det således ingen anledning att få en permanent lösning på problemet till stånd, då det betyder slutet på deras egen verksamhet. Detta är en av medicineringsmetodens baksidor och dess tillsynes olösliga problem. Om teologer och andra med filosofisk inblick i människans psyke hade fått leda forskning så hade den säkerligen sett helt annorlunda ut idag - och den hade varit långt bättre, och definitivt humanare.

Lincoln, Kennedy och ... Obama?

Dessa 3 män är lika varandra på många vis, samtidigt som de som personer tycks vara diametralt olika. Exakt hur de första 2 var som personer vet vi naturligtvis inte, eftersom vi inte ens i den så överexponerade Obamas fall med säkerhet kan påstå att vi känner honom. Vi lever istället i illusionen av att känna honom, och hans familj. Att det är någonting gott - och rentav oskyldigt - som emanerar från hans väsen tror jag de flesta av oss insett, men om det är ett plus återstår att se, då en alltför god president antagligen kommer att få det svårt i den ytterst brutala värld som vi alla nu befinner oss i. Många svåra beslut förväntas han ta, speciellt vad gäller USA:s krig. Han får då inte drabbas av samvetskval. Många liv står på spel, men pengarna inblandade i de båda krigen i Mellanöstern gör dagspriset på människoliv billigt, även när det gäller amerikanska soldater. Tanken är att man ska ta hem trupperna snart, som det sägs, men att det inte är logiskt möjligt inser vi säkert alla. Krigen kommer att fortsätta längre än utlovat. Om Obama försöker ändra på detta sorgliga faktum så kommer det antagligen att bringa olycka över honom själv och hans familj. Många fruktar redan för hans liv, och det gör man inte utan anledning.

Socialmoderaternas dilemma

Inom en snar framtid måste man bestämma sig för vilken kurs man bör välja inom det nya parti som sakta men säkert håller på att bildas inför våra ögon. Vi har redan bevittnat det intressanta fenomenet där, som det tycks, socialister och moderater bytt tröjor med varandra och numera spelar vidare under sina gamla namn, men som i praktiken nya lag, med helt ny spelstil. Att moderaterna - eller var det socialdemokraterna?(det spelar kanske ingen roll vem det var?) - nu ofta även kallas för socialmoderater och deras spelstil för moderatsocialism är enbart ett tidens tecken: ett tecken på vår nya intressanta politiska elitserie där "anything goes". Att inte ens jag kunde erinra mig vilket av partierna socialmoderater var är kanske ett skäl att nu introducera det enda namn som behövs nuförtiden, åtminstone i EU-frågor, nämligen namnet som är det mest logiska i dagsläget: Partiet.
När man tänker efter lite grann så inser man snart att det är den enda vägen framåt: Partiet, visst låter det bra.
Partiet: inga mer besvärliga debatter på TV.
Partiet: ingen mer tidsödande valrörelse.
Partiet: enkelt att stava och komma ihåg.
Partiet: lätt att hitta numret till i telefonkatalogen.
Partiet: kommer bland de första inläggen under bokstaven P i NE.
Partiet: rimmar med kansliet, slöseriet, spioneriet - bra så här i julrimstider.
Partiet: rimmar även med hyckleriet, slaveriet, förtryckeriet, tyranniet, bedrägeriet, skådespeleriet samt självbedrägeriet, mm, mm
(det fanns även flera andra rim, som dock inte lämpade sig för tryck - red.anm.)

Ett äpples skal

Till himlen är det från vår ståndpunkt sett ett långt, långt avstånd - oändligt rentav - för vi är små, så otroligt små och betydelselösa; men från en annan högre utsiktsplats, typ månen, så är vår atmosfär tunn, så otroligt tunn att den nästan inte ens syns: tunn likt skalet på ett äpple - inte tjock som en apelsins. Vår värld är ömtåligare än vi tror, så väldigt ömtålig, men den är trots det inte i någon fara, då den är gammal och oändligt vis, och säkerligen kommer att finnas kvar och må bra långt, långt efter det att vi - de små obetydliga människorna - sedan länge är borta och glömda.

Att: rörande Gandhi

Att Gandhi än idag är ett stort föredöme för många i en tid av kris, och att han än idag inspirerar. Att hans ödmjukhet och asketiska livshållning gjorde honom framgångsrik. Att han var ett redskap för ödet och gjorde världen bättre. Att han menade väl utan tanke på egen vinning. Att vägen till fred går via inre frid.

Politikens gåta

För kunna förstå dagens politiska och ekonomiska situation så måste vi lära oss att tänka utanför de gamla ramarna. Alla vetenskaper förändras med tiden; nya arbetssätt och rutiner kommer till användning, då det i slutändan handlar om progression. Men bakom alla framsteg så finns det dock något som förblir konstant, något som inte förändras med tiden; vi kan kalla det politikens och ekonomins grundprincip. Den kan bäst liknas med livskraften, det är den som driver utvecklingen framåt. Ingenting får hindra dess utveckling, och få är i vetskap om dess existens. På något egendomligt vis leder den mänskligheten framåt och får dem att utföra dess vilja.

En olöst gåta: Atlantis

Är det inte en fin bild jag hittade på nätet? Den kommer från de grunda vattnen utanför Bimini, Bahamas. Det unga paret snorklar omkring ovanför resterna av den sk atlantiska vägen, vilken är över 500 meter lång. Exakt hur de symmetriska stenblocken, vilka ligger så fint i bredd och på rad, hamnat där är det så klart ingen som vet, men att det verkligen rör sig om rester från det legendariska Atlantis kan vi vara säkra på ... åtminstone om vi frågar Atlantis entusiaster. Själv ställer jag mig öppen i frågan. Men att "vägen" är en naturkreation har jag svårt att tro från de bilder jag sett på nätet: stenarna är för rätvinkliga för min smak. Men antagligen behöver man nog snorkla omkring där själv först innan man kan avgöra hur det egentligen ligger till?

Ett litet kvällsskratt

"Det var så roligt jag måste skratta", hade jag lust att börja det här inlägget med, men då det här är en seriös blogg så visste jag bättre än att tramsa sönder mitt goda rykte inför alla mina 4-5 läsare - av vilken jag är åtminstone 1 - så det avstog jag klokt nog ifrån. Men kvällens lilla skrattsalva utbröt när jag kom att tänka på det absurda scenario som vi har idag med det "Nya Arbetarpartiet" och "Socialmoderaterna"(ett ord jag inte kan få nog av, det är så himla kul). Vem hade kunnat förutse en sådan bisarr utveckling för bara något årtionde sedan? Inte många, den saken är klar.

Egentligen är, som vi alla säkert förstår, situationen inte riktigt lika kul som den först tycks vara till ett otränat öga och ett slötänkande intellekt (likt det jag har), eftersom våra politiska läger numera alltsomoftast tycks arbeta i tandem, åtminstone i EU-sanktionerade frågor av vikt. Vi får därför hoppas att några inom resp läger lyckas att dra sig undan från den gemensamma lägerelden snart och söka sig iväg en bra bit från centrum - där alla nu tycks ha gaddat ihop sig i en gemytlig sommarlägerliknande tillvaro, vilken verkar vara av det uppsluppna slaget - för i annat fall så har vi snart bara ett enda parti kvar, och vilka ska vi då rösta på? Har de inte tänkt på det? Men nog om politiska bekymmer för i afton; huvudsaken är väl trots allt att pojkarna och flickorna vid lägerelden har det bra, så låt oss därför istället glädjas åt deras nya skojiga namn. Vilket som är skojigast? Svår fråga, men om jag måste välja så får det nog bli "Socialmoderaterna":D

Vår hemliga sida

Idag blev jag konfronterad med den senaste faran som alla vi dataentusiaster utsätter oss för - datamaskinsidentifikationtotal, något även jag drabbas av emellanåt. En person här på nätet, som befinner sig ett tangent klick härifrån, hade stolt och glatt delgett oss en nyhet av glädjande karaktär - han hade fått tillökning i familjen. Och visst var det en alldeles förträfflig nyhet, men vad det rörde sig om var inte tillökning på det traditionella viset, utan tillökning av ett annat slag - ny datamaskin. Och visst så är alla vi grabbar mäkta stolta över våra nya gadgetar och andra redskap av olika slag. Ett nyinköpt verktyg - typ ny yxa, eller tom ny grep - blir inte sällan något som man genast blir visad av kamrater av samma kön när man besöker dem i deras bostad. Anledningen till att vi killar är på det viset är det ingen utomstående som vet, vi behåller den hemligheten för oss själva. Varför? Kanske för att det ger oss något eget och framhäver den speciella mystik som alltid varit vårt signum. Vi är inte enbart intresserade av fotboll och öl, vi har även en annan sida som endast vi känner till: en känslig, medkännande och mjukare sida, vilken endast visas upp för de invigda. Vi är i sanning det empatiska könet;)

En bok jag länge negligerat

När jag slog mig ner vid datorn nu på eftermiddagen, hoppfull över att kunna skriva ett nytt litet inlägg, så drabbades jag plötsligt av en attack av "brist på inspiration" - alla skrivares mardröm. Men jag gav inte upp utan lyfte istället käckt min blick mot min kära bokhylla, och lade strax märke till en bok jag alltför länge negligerat (15 år ungefär, då jag köpte den på bokrean), och tänkte då att det kunde vara dags att ta sig en liten titt på den igen - vilket jag genast gjorde. När jag därefter höll boken i handen så var det svårt att förstå att den verkligen hade bortåt 15 år på nacken, då den är i nyskick än idag. Om jag skäms över att ha negligerat boken så länge som jag gjort? Jo, det är klart jag gör, men som vi alla vet så har man ju så himla ont om tid nu för tiden, så att jag inte har haft tid att läsa boken under de senaste 15 åren är väl inte konstigt?

För att göra saken ännu värre så rör det sig inte ens om en roman, utan om ett populärvetenskapligt referensverk som behandlar svenska låneord från antiken - och som tom innehåller många fina tecknade bilder: en bok som man således borde slå sig till ro med lite då och då när man har lite tid till övers ... Ja, så var vi där igen med våra bortförklaringar - det där med att vi inte har haft tid. Att jag nu skäms ordentligt för mitt tilltag blir uppenbart för alla och envar, eftersom jag använde ordet "vi" när jag talade om mig själv, och inte "jag", eller ens "man". Vem tror vi att vi är ... jag menar förstås, vem tror jag att jag är ... kungen? Inte ens han pratar ju på det viset längre. Vilken tur att jag blev avslöjad för mitt snedsprång innan någon hörde. Och visst är det tur att nästan ingen läser den här bloggen:-)

Här är några fina låneord jag hittade alldeles nyss när jag slog upp boken på måfå och hamnade under bokstaven M : massa, är ett latinskt ord och betyder "klump", har även gett upphov till ordet massiv ; masspsykos, är en blandning av föregående ord samt det grekiska psyche ; matador, spanskt ord som betyder "dödare" ; matematik, grekiskt ord och betyder "kunskap" ; materia, är ett ämne som står i motsatsförhållande till strålning ; medicin, latinskt ord som betyder "botemedel" ; melankolisk, är ett latinskt låneord från grekiskan och betyder "svårmodig". Om detta ord får vi även veta följande: "Det har, som vi alla vet, att göra med läran om de fyra temperamenten - det sangvinska, det flegmatiska, det koleriska och det melankoliska - och deras samband med de fyra kroppsvätskorna - blod, slem, gul galla och svart galla".

Att det här är en höjdarbok inser vi snart. Jag kommer garanterat att ta fram den snart igen. Jag lovar:)En sak till, som jag höll på att glömma, bokens författare och namn: Alf Henrikson - Vårt Antika Modersmål. Jag kan varmt rekommendera den.

Anders Borg: om att låna pengar

Att Anders Borg tydligen inte är en vän av idén att Staten ska belåna sig i onödan var något jag läste i en av dagens nätblaskor under dagen som idag är. Kanske har han fått en snilleblixt, kanske har han insett något av otrolig vikt, kanske borde han få nobelpriset i ekonomi? Att ett land av Sveriges kaliber överhuvudtaget ska behöva ha några skulder är snudd på skandalöst: ett av världens rikaste och mest civiliserade länder belånat upp över öronen! Farorna med att låna pengar är som vi alla vet många, för det mesta så är det heller inte ens nödvändigt att försätta sig i skuld, men trots det så är nästan alla världens länder numera skuldsatta. Hur det kan komma sig, och vilka som tjänar på affären, är ett av vår tids stora olösta mysterier.

Att låna pengar är lite grann som att gå till Solvalla och spela på hästarna där. Du kan aldrig säkert veta om du kommer att vinna på affären, och ju större odds som hästen du satsar på har, desto större blir risken att du kastat dina pengar i sjön. Det är inte så illa så länge som du spelar med dina egna pengar, men som vi alla vet så kommer det i alla spelares liv tidpunkter när man börjar att spela för att överleva, och det är då det blir farligt - och i det läget befinner vi oss nu. När vi tar ett lån så medföljer alltid risker, men för den som lånar ut pengarna är riskerna få, då de som säkerhet för lånet har våra tillgångar. Att Anders Borg nu tycks ha insett att vi genom att belåna oss ännu mer riskerar att förlora våra inhemska tillgångar - då de är säkerheten som gör att lånen kan beviljas - gör att vi nu kan se en liten ljusglimt i mörkret.

Det gåtfulla Delphi

Delphi var det gamla Greklands viktigaste plats, och Apollontemplet (bilden ovan) var det allra heligaste. Inga större företag företogs utan att oraklet därinne hade rådfrågats först. Detta gällde även när hela nationens framtid stod på spel, som tex under ett av perserkrigen, när man fick rådet att möta fienden till sjöss. Hur det gick? Grekerna vann så klart, precis som oraklet förutspått. Folk från hela Medelhavet besökte under flera årtusenden platsen, så mycket vördade man oraklet och dess vishet. Problemet var bara att de svar man fick alltid gavs i vad som bäst kan beskrivas som gåtor, vilka var möjliga att tolka lite hur som helst.

Piratismens filosofi

Exakt vad piratfilosofin innebär känner jag inte till, men att man vill sätta hårt mot hårt är väl grundtanken, kan tänka. Deviset i rubriken är för mig en nyckelfras, för det gäller som pirat att åsidosätta lagen och leva helt enligt de egna piratlagarna. Politikernas gamla regelverk vad gäller takt och ton kan de därför ignorera totalt. Piraterna är precis de som de utger sig för att vara - pirater. De står utanför lagen, och är som laglösa bortom etablissemangets kontroll. Detta faktum att man inte står under de etablerade partiernas överhöghet, och att man tycks komma från alla håll inom den politiska sfären, gör att man blir svåra att stoppa, och omöjliga att ignorera. Piraterna är ett problem för samtliga partier, och kommer likt de pirater de är att slå till vid deras olika hemmahamnar så ofta som det behövs. Om de någon gång i framtiden kommer att göra en samlad attack på fienden återstår att se; kanske är man inte tillräckligt många än, eller kanske väntar man ännu ett tag då man vill ge politikerna en sista chans att ta sitt förnuft till fånga?

Vägen viktigare än målet?

Inom politiken så finns det många obesvarade frågor, som tex: vad är det som driver den? Varför strävar vi hela tiden framåt mot något avlägset mål som vi inte ens kan se framför oss? Varför kan vi inte nöja oss med det vi har, för vi har det ju rätt så bra som det är nu? Kan det verkligen vara på det viset att det är vägen som är det viktiga och inte målet? Ibland kan man onekligen börja undra hur det ligger till med den saken, för varje dag är full med nya frågor som måste lösas, nya svårlösta problem och kriser av allehanda slag. Aldrig blir det riktigt bra, och aldrig kommer dagen då vi sätter på Rapport och får höra följande: "Idag blir det inga nyheter - för allting är helt enkelt toppenbra. Inte ett endaste litet problem finns det att rapportera om".

Om det är slutmålet för mänskligheten här på Jorden så tror jag ingen av oss hade velat ha det, åtminstone inte för mer en någon dag eller så, kanske en vecka, eller en månad på sin höjd; men efter det hade vi nog alla till mans krävt en återgång till den gamla (o)ordningen igen? Livet hade blvit allför tråkigt annars. Vi människor behöver nämligen vår dagliga dos av kriser för att fungera, för vi blir så lätt uttråkade. Vi föredrar spänning och osäkerhet istället för det säkra och trista. Så när politiska bedömare och ekonomiska experter utlovar oss ett framtida Shangri-La, lyssna inte, ty vad de erbjuder är inte bara ett Utopia, det är dessutom ett alternativ som inte gagnar våra hälsa eller vår personliga utveckling. Låt oss därför behålla våra drömmar om en bättre värld, men leva kvar där vi är.

Vad vet vi egentligen?

När jag satt här vid datorn och funderade över vad mitt nya inlägg skulle handla om, så undrade jag vid flera tillfällen om jag egentligen visste tillräckligt mycket om ämnet för att vara kvalificerad att skriva om saken. Ett flertal olika blogg-idéer förkastades, bla en om grammatik, då jag i det speciella fallet ifrågasatte mig själv och mina kunskaper i ämnet. Även några inlägg rörande politik och ekonomi behandlades på samma skoningslösa vis, återigen pga känslan av otillräcklig insatthet i ämnet från min sida.

Var jag överkritisk till mig själv och min förmåga att visa kritisk korrekthet i frågor under min behandling? Nej, jag tror inte det. Snarare så handlade det istället om påminnelsen om hur lite vi egentligen vet om saker och ting. Det är nämligen så att för det mesta så tror vi oss bara veta, fastän vi är övertygade om saken. Vi kan tom ha bevis för att vår ståndpunkt är den enda rätta. Trots det så är historien full av exempel där hela mänskligheten har varit ute och seglat totalt. Att jorden var platt som en pannkaka är en av höjdarna när det gäller den saken.

Ibland brukar jag tänka på det gamla ordstävet "Tomma tunnor skramlar mest". Det är av extra stor vikt att komma ihåg de bevingade orden när man stöter på någon som brinner av övertygelse, och personer som aldrig erkänner sina fel. Hur man känner igen dem innan det är försent? De är ofta personer som inte kan konsten att lyssna: bara konsten att prata. Storpratare och de flesta typer av pratkvarnar är till 90 procent (min uppskattning) "tomma tunnor". Det kan man enkelt konstatera genom att säga något till dem, för om du märker det minsta lilla uns av ointresse från den potentiella pratkvarnen så kan du vara helt säker på att det verkligen även rör som om en tvättäkta pratkvarn. Du kan då lugnt avlägnsa dig från platsen.

I dessa dagar av ekonomisk kris har vi dagligen blivit påminda om hur lite alla dessa experter egentligen vet. Även nu när allt har gått åt pipan så ser vi samma gamla expertpaneler ge oss sina expertanalyser, sina synvinklar och tips för framtiden. Min gissning är att de inte vet särskilt mycket; för det mesta så stapplar de bara runt i mörkret (precis som alla vi andra?), utan att veta vart de är på väg eller vad de ska göra när/om de kommer fram. Det enda vi med säkerhet vet är att vi är på väg någonstans, men vart ... det vet bara gudarna.

Är det dags att hissa piratflaggan?

Det verkar som om vi inte längre kan få till stånd en riktig politisk debatt av värde, och med värde så menar jag där diskussionerna leder till något konkret och någonting nytt - och inte bara till en ny dos av samma gamla elände. I dagsläget så tycks det mig snarare som om allt prat politiker emellan endast leder till ... ja, vadå? Svaret är naturligvis att deras prat inte leder någonstans - och till ingenting. Vi har nu av allt att döma hamnat i en återvändsgränd där det inte längre är möjligt att söka sig för långt åt höger eller vänster. Vi är och förblir alltid på samma kurs som skepparna på Sverigeskutan siktat in sig på ändå.

Av den anledningen så tilltalar pirattanken mig. Vi behöver lite rebeller bland all tröttsam svensk politikerlunk. Det är dags för politikerna att börja svettas lite grann igen. Alltför länge har de fått sin vilja igenom, eftersom ingen har utmanat dem och tryckt upp dem mot väggen. Kanske kan pirathotet kan få dem att skärpa till sig. Låt oss hoppas på det. Men Piraterna kan inte segla iväg för långt från moderskeppet, utan bör hålla sig inom synhåll, och - inte oviktigt - inom skotthåll, så att de med jämna mellanrum kan leverera den bredsida som politikerna med vänner så väl behöver.

Behöver stjärnhimlen räddas?

I min iver att skriva vetenskapliga inlägg i bloggen så råkade jag idag klicka på taggen vetenskap i DN:s nätupplaga. Jag hittade där en kul liten artikel om bristen på platser där man kan se stjärnhimlen i all sin prakt - dvs utan ljusförorening från städernas alla lampor. Problemet med ljusförorening vill man åtgärda med att öppna så kallade "stjärnparker" - platser vilka förhoppningsvis kan återfinnas i städernas närhet. Här ska man kunna avnjuta stjärnorna utan det förhatliga lampljuset. Om man lyckas uppfylla kraven som krävs för att få kalla sig stjärnpark så kan man ansöka om ett certifikat - en slags motsvarighet till strändernas blå flaggor.

Visst är det en bra idé - så länge som det är gratis att besöka parkerna - speciellt för alla som bor i städer runt om i världen. Att man som stadsbo ofta kan gå i långa perioder utan att se en endaste liten stjärna känner vi alla till. Det blir då alltid en lika underbar upplevelse varje gång man tillbringar lite tid på landet, eftersom stjärnorna där ofta fullkomligt dominerar natthimlen och inte sällan slår en med häpnad av sådan grad att man nästan blir religiös.

You Tube film om Syndafloden

Här är en kul film jag tittade på, innan jag skrev mitt senaste inlägg, som beskriver hur regnvattnet kan ha fallit ner på Jorden från rymden. Vem vet, kanske var det så här det gick till? Säga vad man vill om You Tube, men nog hade livet varit bra mycket tristare utan kanalen i fråga?

Bibelstudie: Noa (del 3)

Hade egentligen avslutat min utmaning gällande Noa, men en obesvarad fråga fortsatte att plåga mig - och vägrade försvinna. Till slut så hade jag inget annat val än att fördjupa mig i den. Frågan (angående den ev Syndafloden) var den här: Var kom vattnet ifrån? Har någon ett bra svar? Vad man än kommer med för ursäkter när det gäller gamla texter (att man tex inte kan tolka orden korrekt) så kan man inte förklara bort (åtminstone inte så länge som man tolkar texten ordagrant) att hela Jorden - även de högsta bergstopparna - täcktes av Syndaflodens vatten. Så var kom allt vattnet ifrån?

Vi måste nu komma ihåg att det här är ett tanke-experiment, så vi utgår därför från att Noas berättelse (i det här läget) är sann, eftersom vi måste hålla oss öppna för alla tänkbara lösningar på problematiken. Så var kom vattnet ifrån? Ett barn kan svara på frågan åt oss - så enkelt är det - eftersom svaret är uppenbart: vattnet kom från himlen - precis på det vis som Bibeln berättar. För mig har detta emellertid alltid varit ett stort problem, eftersom de enorma vattenmängderna, vilka hade krävts för att täcka hela jordytan, INTE kan rymmas i vanliga regnmoln. Det återstår då bara en annan möjlighet - vattnet kom från rymden? Och det är nu det hela blir riktigt intressant.

Jag gick genast ut på You Tube och letade - och hittade, hör och häpna, ett flertal filmer som i detalj beskriver det hela. Visserligen så rör det sig i nuläget bara om teorier, likt det mesta av dagens rymdforskning; men alla stora vetenskapliga genombrott har inledningsvis varit teorier i våra stora tänkares hjärnor. Kanske gäller det även Syndafloden? Lyssna på det här: tydligen (enligt vissa) så omsluts Jorden av sfäriska isringar (se bilden), vilka i teorin kan smälta om de hettas upp av Solen. De faller då ner på vår planet ... som ... regn! Låt mig dock avslutningsvis påpeka att detta inte på något vis är bevisat, men - och detta är poängen - det är teoretiskt möjligt - åtminstone enligt vissa. Jag är dock ingen expert på området, och har ingen astronomisk utbildning, men nog var min lilla efterforskning ändå rätt så intressant, inte sant? Nu återstår bara en "sista" fråga att besvara: vart tog vattnet vägen efter det att regnet upphört? Rann det ner i avloppsbrunnarna? Bra fråga? Men den spar vi till en annan dag när jag inte har något bättre för mig:-)

En sista bild från Palmyra

Inte mycket återstår av den här vackra byggnaden, vilken kärleksfullt har restaurerats. Kontrasten mellan ruinerna och den ljusblå himlen ger platser som Palmyra dess speciella magi. Men snart kommer även de nya pelarna att vittra sönder, och sedan dröjer det inte länge innan den vackra sandstenen har förvandlats till det den egentligen är ... sand.

Ännu en bild från Palmyra

Teatern i Palmyra har för länge sedan haft sin sista föreställning. Kanske har man idag mindre uppsättningar där för turisterna, men tiden då invånarna i staden flockades framför scenen tillhör nu det förflutna. På något vis så pågår dock en föreställning där just nu, stadens sista - och mäktigaste - den om tidens slutliga seger över den förgängliga människan och hans fåfänga drömmar om ett evigt rike i världen.

Dagens reflektion - Palmyra

I Mellanöstern finns det många fina gamla ruiner från antiken - som tex Palmyra. Det som dessa platser har gemensamt med varandra - förutom solen, sanden, och de spektakulära ruinerna - är att de nu är just ... ruiner. En gång i tiden var de världsmetropoler, vilka romare, perser, egyptier och andra kämpade om. Men det var då. Nu är dessa historiska platser enbart storstilade monument från en epok som flytt.

Varför vi skriver

Alla vi bloggentusiaster har våra egna små speciella skäl till vår last. I mitt fall så rör det sig till stor del om en utmaning, min egen, där jag kan ge mig in i närkamp med grammatiken. Jag förlorar för det mesta, men en och annan minnesvärd mening, här och där, blir det trots allt, och kanske är det dessa meningar som gör mödan värd besväret. Det är faktiskt så illa, och ni kanske inte kan tro det, men så gott som varenda skriven mening kunde ha skrivits bättre. Det finns nästan alltid någon liten skavank någonstans. Ett litet komma gör ibland större skillnad än vi först kan inse.

Men nog om grammatik för i afton. Låt mig istället tala om vad mer jag finner förnöjsamt med att skriva; det ger mig stor glädje att dela med mig av mina kunskaper. Inte för att jag är särskilt vis, utan snarare för att jag vill få nya insikter. Detta kan man bara få om man är beredd att dela med sig av det lilla man har, ty den som ger kommer att få. Mina skäl till den här bloggen är således alltigenom själviska, men det gör mig inte unik: det gör mig precis lik alla andra. Vi är alla enbart här för att vi vill få något tillbaka. Men denna ge och ta situation är en del av livet och en nödvändighet i vår strävan att växa som människor.

Rymden hägrar - men inte för oss

Då min blogg ligger i vetenskapsavdelningen så tänkte jag att det kunde vara lämpligt att skriva ett inlägg om just vetenskap - eller rättare sagt om något ämne som ofta brukar klassificeras som vetenskap, som tex rymden. Att människan nu är på väg att ta steget fullt ut i Solsystemet är den allmänna uppfattningen. Men är det en reell möjlighet? Är vi verkligen redan kapabla att göra det? Vem vet. Jag är skeptisk. Det har länge talats om att en expedition till Mars skulle kunna genomföras inom en inte är alltför avlägsen framtid - om en 15-20 år så där. Min fråga är: Hur har man tänkt genomföra det, när man inte har varit tillbaka på månen sedan 1972? Att vissa tom tvivlar på att man var där överhuvudtaget kan man ju förstå. Själv har jag många gånger undrat varför ingen satt sin fot på månytan på nästan 40 år. Nog är det egendomligt alltid.

En enkelresa till Mars lär förresten ta bortåt 8 månader? Att då ens överväga att skicka en bemannad farkost dit är uteslutet - åtminstone i dagsläget. Och vad är det som kommer att ha förändrats om 20 år? Säkert en hel del, men inte tillräckligt mycket. Nej, med fakta i handen så kan vi lugnt konstatera att Mars kommer att bli ett äventyr för framtida generationer, inte för vår egen, eller ens den nästkommande, eller den efter det. Mars, och Venus med för den delen, är och kommer att förbli ouppnåeliga mål för oss under lång tid framöver. Inte förrän man har permanenta månbaser kan en ev Mars-resa ens kontempleras. Fast vad vet jag om saken. Kanske kan NASA överraska oss alla och dra iväg till Mars redan nästa sommar? (Obs. De sista 2 meningarna var sarkasmer)