När jag satt här vid datorn och funderade över vad mitt nya inlägg skulle handla om, så undrade jag vid flera tillfällen om jag egentligen visste tillräckligt mycket om ämnet för att vara kvalificerad att skriva om saken. Ett flertal olika blogg-idéer förkastades, bla en om grammatik, då jag i det speciella fallet ifrågasatte mig själv och mina kunskaper i ämnet. Även några inlägg rörande politik och ekonomi behandlades på samma skoningslösa vis, återigen pga känslan av otillräcklig insatthet i ämnet från min sida.
Var jag överkritisk till mig själv och min förmåga att visa kritisk korrekthet i frågor under min behandling? Nej, jag tror inte det. Snarare så handlade det istället om påminnelsen om hur lite vi egentligen vet om saker och ting. Det är nämligen så att för det mesta så tror vi oss bara veta, fastän vi är övertygade om saken. Vi kan tom ha bevis för att vår ståndpunkt är den enda rätta. Trots det så är historien full av exempel där hela mänskligheten har varit ute och seglat totalt. Att jorden var platt som en pannkaka är en av höjdarna när det gäller den saken.
Ibland brukar jag tänka på det gamla ordstävet "Tomma tunnor skramlar mest". Det är av extra stor vikt att komma ihåg de bevingade orden när man stöter på någon som brinner av övertygelse, och personer som aldrig erkänner sina fel. Hur man känner igen dem innan det är försent? De är ofta personer som inte kan konsten att lyssna: bara konsten att prata. Storpratare och de flesta typer av pratkvarnar är till 90 procent (min uppskattning) "tomma tunnor". Det kan man enkelt konstatera genom att säga något till dem, för om du märker det minsta lilla uns av ointresse från den potentiella pratkvarnen så kan du vara helt säker på att det verkligen även rör som om en tvättäkta pratkvarn. Du kan då lugnt avlägnsa dig från platsen.
I dessa dagar av ekonomisk kris har vi dagligen blivit påminda om hur lite alla dessa experter egentligen vet. Även nu när allt har gått åt pipan så ser vi samma gamla expertpaneler ge oss sina expertanalyser, sina synvinklar och tips för framtiden. Min gissning är att de inte vet särskilt mycket; för det mesta så stapplar de bara runt i mörkret (precis som alla vi andra?), utan att veta vart de är på väg eller vad de ska göra när/om de kommer fram. Det enda vi med säkerhet vet är att vi är på väg någonstans, men vart ... det vet bara gudarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar