Ett litet kvällsskratt

"Det var så roligt jag måste skratta", hade jag lust att börja det här inlägget med, men då det här är en seriös blogg så visste jag bättre än att tramsa sönder mitt goda rykte inför alla mina 4-5 läsare - av vilken jag är åtminstone 1 - så det avstog jag klokt nog ifrån. Men kvällens lilla skrattsalva utbröt när jag kom att tänka på det absurda scenario som vi har idag med det "Nya Arbetarpartiet" och "Socialmoderaterna"(ett ord jag inte kan få nog av, det är så himla kul). Vem hade kunnat förutse en sådan bisarr utveckling för bara något årtionde sedan? Inte många, den saken är klar.

Egentligen är, som vi alla säkert förstår, situationen inte riktigt lika kul som den först tycks vara till ett otränat öga och ett slötänkande intellekt (likt det jag har), eftersom våra politiska läger numera alltsomoftast tycks arbeta i tandem, åtminstone i EU-sanktionerade frågor av vikt. Vi får därför hoppas att några inom resp läger lyckas att dra sig undan från den gemensamma lägerelden snart och söka sig iväg en bra bit från centrum - där alla nu tycks ha gaddat ihop sig i en gemytlig sommarlägerliknande tillvaro, vilken verkar vara av det uppsluppna slaget - för i annat fall så har vi snart bara ett enda parti kvar, och vilka ska vi då rösta på? Har de inte tänkt på det? Men nog om politiska bekymmer för i afton; huvudsaken är väl trots allt att pojkarna och flickorna vid lägerelden har det bra, så låt oss därför istället glädjas åt deras nya skojiga namn. Vilket som är skojigast? Svår fråga, men om jag måste välja så får det nog bli "Socialmoderaterna":D

Vår hemliga sida

Idag blev jag konfronterad med den senaste faran som alla vi dataentusiaster utsätter oss för - datamaskinsidentifikationtotal, något även jag drabbas av emellanåt. En person här på nätet, som befinner sig ett tangent klick härifrån, hade stolt och glatt delgett oss en nyhet av glädjande karaktär - han hade fått tillökning i familjen. Och visst var det en alldeles förträfflig nyhet, men vad det rörde sig om var inte tillökning på det traditionella viset, utan tillökning av ett annat slag - ny datamaskin. Och visst så är alla vi grabbar mäkta stolta över våra nya gadgetar och andra redskap av olika slag. Ett nyinköpt verktyg - typ ny yxa, eller tom ny grep - blir inte sällan något som man genast blir visad av kamrater av samma kön när man besöker dem i deras bostad. Anledningen till att vi killar är på det viset är det ingen utomstående som vet, vi behåller den hemligheten för oss själva. Varför? Kanske för att det ger oss något eget och framhäver den speciella mystik som alltid varit vårt signum. Vi är inte enbart intresserade av fotboll och öl, vi har även en annan sida som endast vi känner till: en känslig, medkännande och mjukare sida, vilken endast visas upp för de invigda. Vi är i sanning det empatiska könet;)

En bok jag länge negligerat

När jag slog mig ner vid datorn nu på eftermiddagen, hoppfull över att kunna skriva ett nytt litet inlägg, så drabbades jag plötsligt av en attack av "brist på inspiration" - alla skrivares mardröm. Men jag gav inte upp utan lyfte istället käckt min blick mot min kära bokhylla, och lade strax märke till en bok jag alltför länge negligerat (15 år ungefär, då jag köpte den på bokrean), och tänkte då att det kunde vara dags att ta sig en liten titt på den igen - vilket jag genast gjorde. När jag därefter höll boken i handen så var det svårt att förstå att den verkligen hade bortåt 15 år på nacken, då den är i nyskick än idag. Om jag skäms över att ha negligerat boken så länge som jag gjort? Jo, det är klart jag gör, men som vi alla vet så har man ju så himla ont om tid nu för tiden, så att jag inte har haft tid att läsa boken under de senaste 15 åren är väl inte konstigt?

För att göra saken ännu värre så rör det sig inte ens om en roman, utan om ett populärvetenskapligt referensverk som behandlar svenska låneord från antiken - och som tom innehåller många fina tecknade bilder: en bok som man således borde slå sig till ro med lite då och då när man har lite tid till övers ... Ja, så var vi där igen med våra bortförklaringar - det där med att vi inte har haft tid. Att jag nu skäms ordentligt för mitt tilltag blir uppenbart för alla och envar, eftersom jag använde ordet "vi" när jag talade om mig själv, och inte "jag", eller ens "man". Vem tror vi att vi är ... jag menar förstås, vem tror jag att jag är ... kungen? Inte ens han pratar ju på det viset längre. Vilken tur att jag blev avslöjad för mitt snedsprång innan någon hörde. Och visst är det tur att nästan ingen läser den här bloggen:-)

Här är några fina låneord jag hittade alldeles nyss när jag slog upp boken på måfå och hamnade under bokstaven M : massa, är ett latinskt ord och betyder "klump", har även gett upphov till ordet massiv ; masspsykos, är en blandning av föregående ord samt det grekiska psyche ; matador, spanskt ord som betyder "dödare" ; matematik, grekiskt ord och betyder "kunskap" ; materia, är ett ämne som står i motsatsförhållande till strålning ; medicin, latinskt ord som betyder "botemedel" ; melankolisk, är ett latinskt låneord från grekiskan och betyder "svårmodig". Om detta ord får vi även veta följande: "Det har, som vi alla vet, att göra med läran om de fyra temperamenten - det sangvinska, det flegmatiska, det koleriska och det melankoliska - och deras samband med de fyra kroppsvätskorna - blod, slem, gul galla och svart galla".

Att det här är en höjdarbok inser vi snart. Jag kommer garanterat att ta fram den snart igen. Jag lovar:)En sak till, som jag höll på att glömma, bokens författare och namn: Alf Henrikson - Vårt Antika Modersmål. Jag kan varmt rekommendera den.

Anders Borg: om att låna pengar

Att Anders Borg tydligen inte är en vän av idén att Staten ska belåna sig i onödan var något jag läste i en av dagens nätblaskor under dagen som idag är. Kanske har han fått en snilleblixt, kanske har han insett något av otrolig vikt, kanske borde han få nobelpriset i ekonomi? Att ett land av Sveriges kaliber överhuvudtaget ska behöva ha några skulder är snudd på skandalöst: ett av världens rikaste och mest civiliserade länder belånat upp över öronen! Farorna med att låna pengar är som vi alla vet många, för det mesta så är det heller inte ens nödvändigt att försätta sig i skuld, men trots det så är nästan alla världens länder numera skuldsatta. Hur det kan komma sig, och vilka som tjänar på affären, är ett av vår tids stora olösta mysterier.

Att låna pengar är lite grann som att gå till Solvalla och spela på hästarna där. Du kan aldrig säkert veta om du kommer att vinna på affären, och ju större odds som hästen du satsar på har, desto större blir risken att du kastat dina pengar i sjön. Det är inte så illa så länge som du spelar med dina egna pengar, men som vi alla vet så kommer det i alla spelares liv tidpunkter när man börjar att spela för att överleva, och det är då det blir farligt - och i det läget befinner vi oss nu. När vi tar ett lån så medföljer alltid risker, men för den som lånar ut pengarna är riskerna få, då de som säkerhet för lånet har våra tillgångar. Att Anders Borg nu tycks ha insett att vi genom att belåna oss ännu mer riskerar att förlora våra inhemska tillgångar - då de är säkerheten som gör att lånen kan beviljas - gör att vi nu kan se en liten ljusglimt i mörkret.

Det gåtfulla Delphi

Delphi var det gamla Greklands viktigaste plats, och Apollontemplet (bilden ovan) var det allra heligaste. Inga större företag företogs utan att oraklet därinne hade rådfrågats först. Detta gällde även när hela nationens framtid stod på spel, som tex under ett av perserkrigen, när man fick rådet att möta fienden till sjöss. Hur det gick? Grekerna vann så klart, precis som oraklet förutspått. Folk från hela Medelhavet besökte under flera årtusenden platsen, så mycket vördade man oraklet och dess vishet. Problemet var bara att de svar man fick alltid gavs i vad som bäst kan beskrivas som gåtor, vilka var möjliga att tolka lite hur som helst.

Piratismens filosofi

Exakt vad piratfilosofin innebär känner jag inte till, men att man vill sätta hårt mot hårt är väl grundtanken, kan tänka. Deviset i rubriken är för mig en nyckelfras, för det gäller som pirat att åsidosätta lagen och leva helt enligt de egna piratlagarna. Politikernas gamla regelverk vad gäller takt och ton kan de därför ignorera totalt. Piraterna är precis de som de utger sig för att vara - pirater. De står utanför lagen, och är som laglösa bortom etablissemangets kontroll. Detta faktum att man inte står under de etablerade partiernas överhöghet, och att man tycks komma från alla håll inom den politiska sfären, gör att man blir svåra att stoppa, och omöjliga att ignorera. Piraterna är ett problem för samtliga partier, och kommer likt de pirater de är att slå till vid deras olika hemmahamnar så ofta som det behövs. Om de någon gång i framtiden kommer att göra en samlad attack på fienden återstår att se; kanske är man inte tillräckligt många än, eller kanske väntar man ännu ett tag då man vill ge politikerna en sista chans att ta sitt förnuft till fånga?

Vägen viktigare än målet?

Inom politiken så finns det många obesvarade frågor, som tex: vad är det som driver den? Varför strävar vi hela tiden framåt mot något avlägset mål som vi inte ens kan se framför oss? Varför kan vi inte nöja oss med det vi har, för vi har det ju rätt så bra som det är nu? Kan det verkligen vara på det viset att det är vägen som är det viktiga och inte målet? Ibland kan man onekligen börja undra hur det ligger till med den saken, för varje dag är full med nya frågor som måste lösas, nya svårlösta problem och kriser av allehanda slag. Aldrig blir det riktigt bra, och aldrig kommer dagen då vi sätter på Rapport och får höra följande: "Idag blir det inga nyheter - för allting är helt enkelt toppenbra. Inte ett endaste litet problem finns det att rapportera om".

Om det är slutmålet för mänskligheten här på Jorden så tror jag ingen av oss hade velat ha det, åtminstone inte för mer en någon dag eller så, kanske en vecka, eller en månad på sin höjd; men efter det hade vi nog alla till mans krävt en återgång till den gamla (o)ordningen igen? Livet hade blvit allför tråkigt annars. Vi människor behöver nämligen vår dagliga dos av kriser för att fungera, för vi blir så lätt uttråkade. Vi föredrar spänning och osäkerhet istället för det säkra och trista. Så när politiska bedömare och ekonomiska experter utlovar oss ett framtida Shangri-La, lyssna inte, ty vad de erbjuder är inte bara ett Utopia, det är dessutom ett alternativ som inte gagnar våra hälsa eller vår personliga utveckling. Låt oss därför behålla våra drömmar om en bättre värld, men leva kvar där vi är.

Vad vet vi egentligen?

När jag satt här vid datorn och funderade över vad mitt nya inlägg skulle handla om, så undrade jag vid flera tillfällen om jag egentligen visste tillräckligt mycket om ämnet för att vara kvalificerad att skriva om saken. Ett flertal olika blogg-idéer förkastades, bla en om grammatik, då jag i det speciella fallet ifrågasatte mig själv och mina kunskaper i ämnet. Även några inlägg rörande politik och ekonomi behandlades på samma skoningslösa vis, återigen pga känslan av otillräcklig insatthet i ämnet från min sida.

Var jag överkritisk till mig själv och min förmåga att visa kritisk korrekthet i frågor under min behandling? Nej, jag tror inte det. Snarare så handlade det istället om påminnelsen om hur lite vi egentligen vet om saker och ting. Det är nämligen så att för det mesta så tror vi oss bara veta, fastän vi är övertygade om saken. Vi kan tom ha bevis för att vår ståndpunkt är den enda rätta. Trots det så är historien full av exempel där hela mänskligheten har varit ute och seglat totalt. Att jorden var platt som en pannkaka är en av höjdarna när det gäller den saken.

Ibland brukar jag tänka på det gamla ordstävet "Tomma tunnor skramlar mest". Det är av extra stor vikt att komma ihåg de bevingade orden när man stöter på någon som brinner av övertygelse, och personer som aldrig erkänner sina fel. Hur man känner igen dem innan det är försent? De är ofta personer som inte kan konsten att lyssna: bara konsten att prata. Storpratare och de flesta typer av pratkvarnar är till 90 procent (min uppskattning) "tomma tunnor". Det kan man enkelt konstatera genom att säga något till dem, för om du märker det minsta lilla uns av ointresse från den potentiella pratkvarnen så kan du vara helt säker på att det verkligen även rör som om en tvättäkta pratkvarn. Du kan då lugnt avlägnsa dig från platsen.

I dessa dagar av ekonomisk kris har vi dagligen blivit påminda om hur lite alla dessa experter egentligen vet. Även nu när allt har gått åt pipan så ser vi samma gamla expertpaneler ge oss sina expertanalyser, sina synvinklar och tips för framtiden. Min gissning är att de inte vet särskilt mycket; för det mesta så stapplar de bara runt i mörkret (precis som alla vi andra?), utan att veta vart de är på väg eller vad de ska göra när/om de kommer fram. Det enda vi med säkerhet vet är att vi är på väg någonstans, men vart ... det vet bara gudarna.

Är det dags att hissa piratflaggan?

Det verkar som om vi inte längre kan få till stånd en riktig politisk debatt av värde, och med värde så menar jag där diskussionerna leder till något konkret och någonting nytt - och inte bara till en ny dos av samma gamla elände. I dagsläget så tycks det mig snarare som om allt prat politiker emellan endast leder till ... ja, vadå? Svaret är naturligvis att deras prat inte leder någonstans - och till ingenting. Vi har nu av allt att döma hamnat i en återvändsgränd där det inte längre är möjligt att söka sig för långt åt höger eller vänster. Vi är och förblir alltid på samma kurs som skepparna på Sverigeskutan siktat in sig på ändå.

Av den anledningen så tilltalar pirattanken mig. Vi behöver lite rebeller bland all tröttsam svensk politikerlunk. Det är dags för politikerna att börja svettas lite grann igen. Alltför länge har de fått sin vilja igenom, eftersom ingen har utmanat dem och tryckt upp dem mot väggen. Kanske kan pirathotet kan få dem att skärpa till sig. Låt oss hoppas på det. Men Piraterna kan inte segla iväg för långt från moderskeppet, utan bör hålla sig inom synhåll, och - inte oviktigt - inom skotthåll, så att de med jämna mellanrum kan leverera den bredsida som politikerna med vänner så väl behöver.

Behöver stjärnhimlen räddas?

I min iver att skriva vetenskapliga inlägg i bloggen så råkade jag idag klicka på taggen vetenskap i DN:s nätupplaga. Jag hittade där en kul liten artikel om bristen på platser där man kan se stjärnhimlen i all sin prakt - dvs utan ljusförorening från städernas alla lampor. Problemet med ljusförorening vill man åtgärda med att öppna så kallade "stjärnparker" - platser vilka förhoppningsvis kan återfinnas i städernas närhet. Här ska man kunna avnjuta stjärnorna utan det förhatliga lampljuset. Om man lyckas uppfylla kraven som krävs för att få kalla sig stjärnpark så kan man ansöka om ett certifikat - en slags motsvarighet till strändernas blå flaggor.

Visst är det en bra idé - så länge som det är gratis att besöka parkerna - speciellt för alla som bor i städer runt om i världen. Att man som stadsbo ofta kan gå i långa perioder utan att se en endaste liten stjärna känner vi alla till. Det blir då alltid en lika underbar upplevelse varje gång man tillbringar lite tid på landet, eftersom stjärnorna där ofta fullkomligt dominerar natthimlen och inte sällan slår en med häpnad av sådan grad att man nästan blir religiös.

You Tube film om Syndafloden

Här är en kul film jag tittade på, innan jag skrev mitt senaste inlägg, som beskriver hur regnvattnet kan ha fallit ner på Jorden från rymden. Vem vet, kanske var det så här det gick till? Säga vad man vill om You Tube, men nog hade livet varit bra mycket tristare utan kanalen i fråga?

Bibelstudie: Noa (del 3)

Hade egentligen avslutat min utmaning gällande Noa, men en obesvarad fråga fortsatte att plåga mig - och vägrade försvinna. Till slut så hade jag inget annat val än att fördjupa mig i den. Frågan (angående den ev Syndafloden) var den här: Var kom vattnet ifrån? Har någon ett bra svar? Vad man än kommer med för ursäkter när det gäller gamla texter (att man tex inte kan tolka orden korrekt) så kan man inte förklara bort (åtminstone inte så länge som man tolkar texten ordagrant) att hela Jorden - även de högsta bergstopparna - täcktes av Syndaflodens vatten. Så var kom allt vattnet ifrån?

Vi måste nu komma ihåg att det här är ett tanke-experiment, så vi utgår därför från att Noas berättelse (i det här läget) är sann, eftersom vi måste hålla oss öppna för alla tänkbara lösningar på problematiken. Så var kom vattnet ifrån? Ett barn kan svara på frågan åt oss - så enkelt är det - eftersom svaret är uppenbart: vattnet kom från himlen - precis på det vis som Bibeln berättar. För mig har detta emellertid alltid varit ett stort problem, eftersom de enorma vattenmängderna, vilka hade krävts för att täcka hela jordytan, INTE kan rymmas i vanliga regnmoln. Det återstår då bara en annan möjlighet - vattnet kom från rymden? Och det är nu det hela blir riktigt intressant.

Jag gick genast ut på You Tube och letade - och hittade, hör och häpna, ett flertal filmer som i detalj beskriver det hela. Visserligen så rör det sig i nuläget bara om teorier, likt det mesta av dagens rymdforskning; men alla stora vetenskapliga genombrott har inledningsvis varit teorier i våra stora tänkares hjärnor. Kanske gäller det även Syndafloden? Lyssna på det här: tydligen (enligt vissa) så omsluts Jorden av sfäriska isringar (se bilden), vilka i teorin kan smälta om de hettas upp av Solen. De faller då ner på vår planet ... som ... regn! Låt mig dock avslutningsvis påpeka att detta inte på något vis är bevisat, men - och detta är poängen - det är teoretiskt möjligt - åtminstone enligt vissa. Jag är dock ingen expert på området, och har ingen astronomisk utbildning, men nog var min lilla efterforskning ändå rätt så intressant, inte sant? Nu återstår bara en "sista" fråga att besvara: vart tog vattnet vägen efter det att regnet upphört? Rann det ner i avloppsbrunnarna? Bra fråga? Men den spar vi till en annan dag när jag inte har något bättre för mig:-)

En sista bild från Palmyra

Inte mycket återstår av den här vackra byggnaden, vilken kärleksfullt har restaurerats. Kontrasten mellan ruinerna och den ljusblå himlen ger platser som Palmyra dess speciella magi. Men snart kommer även de nya pelarna att vittra sönder, och sedan dröjer det inte länge innan den vackra sandstenen har förvandlats till det den egentligen är ... sand.

Ännu en bild från Palmyra

Teatern i Palmyra har för länge sedan haft sin sista föreställning. Kanske har man idag mindre uppsättningar där för turisterna, men tiden då invånarna i staden flockades framför scenen tillhör nu det förflutna. På något vis så pågår dock en föreställning där just nu, stadens sista - och mäktigaste - den om tidens slutliga seger över den förgängliga människan och hans fåfänga drömmar om ett evigt rike i världen.

Dagens reflektion - Palmyra

I Mellanöstern finns det många fina gamla ruiner från antiken - som tex Palmyra. Det som dessa platser har gemensamt med varandra - förutom solen, sanden, och de spektakulära ruinerna - är att de nu är just ... ruiner. En gång i tiden var de världsmetropoler, vilka romare, perser, egyptier och andra kämpade om. Men det var då. Nu är dessa historiska platser enbart storstilade monument från en epok som flytt.

Varför vi skriver

Alla vi bloggentusiaster har våra egna små speciella skäl till vår last. I mitt fall så rör det sig till stor del om en utmaning, min egen, där jag kan ge mig in i närkamp med grammatiken. Jag förlorar för det mesta, men en och annan minnesvärd mening, här och där, blir det trots allt, och kanske är det dessa meningar som gör mödan värd besväret. Det är faktiskt så illa, och ni kanske inte kan tro det, men så gott som varenda skriven mening kunde ha skrivits bättre. Det finns nästan alltid någon liten skavank någonstans. Ett litet komma gör ibland större skillnad än vi först kan inse.

Men nog om grammatik för i afton. Låt mig istället tala om vad mer jag finner förnöjsamt med att skriva; det ger mig stor glädje att dela med mig av mina kunskaper. Inte för att jag är särskilt vis, utan snarare för att jag vill få nya insikter. Detta kan man bara få om man är beredd att dela med sig av det lilla man har, ty den som ger kommer att få. Mina skäl till den här bloggen är således alltigenom själviska, men det gör mig inte unik: det gör mig precis lik alla andra. Vi är alla enbart här för att vi vill få något tillbaka. Men denna ge och ta situation är en del av livet och en nödvändighet i vår strävan att växa som människor.

Rymden hägrar - men inte för oss

Då min blogg ligger i vetenskapsavdelningen så tänkte jag att det kunde vara lämpligt att skriva ett inlägg om just vetenskap - eller rättare sagt om något ämne som ofta brukar klassificeras som vetenskap, som tex rymden. Att människan nu är på väg att ta steget fullt ut i Solsystemet är den allmänna uppfattningen. Men är det en reell möjlighet? Är vi verkligen redan kapabla att göra det? Vem vet. Jag är skeptisk. Det har länge talats om att en expedition till Mars skulle kunna genomföras inom en inte är alltför avlägsen framtid - om en 15-20 år så där. Min fråga är: Hur har man tänkt genomföra det, när man inte har varit tillbaka på månen sedan 1972? Att vissa tom tvivlar på att man var där överhuvudtaget kan man ju förstå. Själv har jag många gånger undrat varför ingen satt sin fot på månytan på nästan 40 år. Nog är det egendomligt alltid.

En enkelresa till Mars lär förresten ta bortåt 8 månader? Att då ens överväga att skicka en bemannad farkost dit är uteslutet - åtminstone i dagsläget. Och vad är det som kommer att ha förändrats om 20 år? Säkert en hel del, men inte tillräckligt mycket. Nej, med fakta i handen så kan vi lugnt konstatera att Mars kommer att bli ett äventyr för framtida generationer, inte för vår egen, eller ens den nästkommande, eller den efter det. Mars, och Venus med för den delen, är och kommer att förbli ouppnåeliga mål för oss under lång tid framöver. Inte förrän man har permanenta månbaser kan en ev Mars-resa ens kontempleras. Fast vad vet jag om saken. Kanske kan NASA överraska oss alla och dra iväg till Mars redan nästa sommar? (Obs. De sista 2 meningarna var sarkasmer)

Bibelstudie: Noa (del 2)

God morgon. Jag har just tittat lite i berättelsen om Noa igen, och enligt min lilla överslagsräkning verkar det - om man följer texten ordagrant - att den måste ha utspelat sig för bortåt 10000 år sedan, då ättlingarna till Noa grundade den mytomspunna staden Nineve någon gång vid den tiden. Men det stora "olösliga" problemet kvarstår: hur fick man in alla djuren i Arken? Vi känner till måtten på båten, och under inga omständigheter kan alla dessa djur - som elefanter och lejon - ha fått plats där inne. Och hur löste man problemet med mat, vatten, och sjukdomar - man seglade ju omkring på havet i ett helt år? Idag däremot så hade det varit världens enklaste sak att bygga en Ark och få med sig allt levande - med DNA teknik!

Kan det vara svaret? DNA? Om vi leker med tanken att Noa hade tillgång till sådan teknik, så måste det betyda att den värld han levde i måste ha varit lik ....... vår egen, världen vi lever i idag! Men kan det verkligen vara möjligt. Om vi tänker vidare så inser vi snart att det mycket väl är möjligt. På mindre än femhundra år så har vår civilisation "utvecklats" från vad som närmast kan betecknas som stenåldern till den högteknologiska värld vi lever idag. Den teknologiska utvecklingen går nu så rasande fort att man häpnar. Ingenting tycks längre vara omöjligt. Så visst är det absolut plausibelt att man kan ha haft liknande civilisationer tidigare.

Min lilla utmaning tog mig således i en helt oväntad riktning. Men faktum kvarstår, Noas berättelse är inte helt ologisk. Som forskare måste vi vara öppna för alla möjligheter, och Bibeln är än idag ett av våra historikers allra viktigaste redskap. Men det kan även finnas en annan innebörd i Noas berättelse; det kan handla om symbolik. Det kan vara en symbolisk skildring av en människas religiösa utveckling mot självförverkligande? Men att reda ut vad allt det i så fall skulle innebära är en helt annan historia. Huvudproblemet med Bibeln är och förblir hur man ska tolka vissa av nyckelorden, och så länge som vi inte vet det kan vi inte heller säkert avgöra innebörden av berättelserna. Nej, nu får det räcka för idag.

Bibelstudie: Noa

Idag tänkte jag utmana mig själv igen. Utmaningen lyder: Slå upp en sida i första Moseboken och skriv ner de första 3 raderna som verkar intressanta. Ge sedan en kommentar till innehållet.
OK. Vi gör ett försök. Tyvärr har jag ingen Bibel till hands så jag blir tvungen att kolla på nätet .....................................
OK, nu är jag tillbaka, aningen konfunderad måste jag tillägga, eftersom min utmaning inte visade sig vara så lätt som jag först hade trott. I min iver att hitta några intressanta rader så fastnade jag oförhappandes i texten om Noa och hans Ark. Så låt mig ge er några kommentarer till den "legenden".

Till att börja med så måste vi behandla texten med respekt då det här rör sig om mänsklighetens kanske allra äldsta berättelse. Att den är en omskrivningen av Gilgamesh eposet är allom bekant, vilket är ytterligare ett skäl att inte förkasta innehållet som sagor utan substans. Myten om Noa beskriver, tror jag, en händelse i vårt förhistoria som måste ha utspelat sig för minst 10000 år sedan, eftersom de tidigaste kända stora civilisationerna nästan sträcker sig såpass långt tillbaka. Om det finns vetenskapliga belägg för Syndafloden låter jag vara osagt, men som vanligt när det gäller historiskvetenskap så finns det argument för och emot. Låt oss därför lämna det därhän och istället återgå till texten.

Det rör sig om en uråldrig text, antagligen översatt från äldre kopior skrivna på andra språk? Som om inte det var illa nog så är vår version så pass gammal att många av de ord som där används mycket väl kan ha haft helt andra betydelser vid tiden då de skrevs ner? Låt mig nu slutligen kommentera en del av innehållet: Något som alltid har förbryllat mig är hur länge människorna levde i förhistorisk tid; Noa blev ju nära 1000 år gammal! De flesta är så klart idag övertygade om att det måste vara nonsens; personligen så är jag inte helt övertygad om saken. Människan, som planetens högst stående varelse, borde ju även rent logiskt vara den som levde längst. Om lågt stående djur som sköldpaddor kan leva i 250 år så tycks det mig snarare egendomligt att vi endast kan uppnå halva den åldern?

Det här inlägget blev bra mycket längre än vad jag hade räknat med så jag får forstsätta i morgon: börjar bli lite trött. Väl mött då. Natti natti.

Kommer ekonomin stabiliseras?

Att vi här i väst tjänar alldeles på tok för mycket pengar för vårt arbete är något som man länge har velat få bukt med, men hur? Att samma arbete kan utföras i Kina och Indien till en bråkdel av priset det kostar här känner vi alla till. För tillfället tjänar vi på affären, men hur länge kan den ekonomiska obalansen hållas igång? Kinas ekonomi kan inte hållas i schack hur länge som helst. Nya intäkter behövs till vår redan svårt pressade ekonomi, och dessa intäkter kommer inte oväntat att komma från oss - via vårt arbete.

De stora lån som nu delas ut till krisdrabbade banker och andra företag måste återbetalas och enda sättet detta kan ske på är via ökade skatter. Det blir sålunda mindre kronor i plånboken för oss alla den närmaste tiden (läs åren), kanske även mer arbete - eller rättare sagt, längre arbetsdagar - för samma eller mindre lön. Men dagens ekonomiska kris är bara en av en lång rad framtida kriser där nya statliga lån alltid kommer att vara enda lösningen. Nya lån betyder så klart högre skatter, vilket i sin tur kommer att leda till nya lån, då pengarna aldrig kommer att räcka till ändå - eftersom vi har mindre pengar att spendera i affärerna, vilket leder till sämre tider för affärsidkarna, vilket leder till mindre intäkter till Staten, vilka då måste knacka på hemma hos oss igen för att be oss att betala lite mer, vilket leder till ... jag tror ni fattar galoppen? Vi befinner oss i vilket fall som helst i en lånekarusell extraordinär och en nedåtgående spiral där Väst (EU) från och med nu sakta men säkert kommer att försvagas för varje år som går.

Är korstågens betydelse en myt?

För ett par dagar sedan läste jag en artikel som menade att korstågen inte är något som man i arabvärlden tänker särskilt mycket på, eftersom man där anser sig vara segrarna av konflikten. Jag blev en aning ställd av uttalandet, då jag alltid utgått från att korsfararnas härjningar i Öster ännu var ett öppet sår i den arabisk/muslimska folksjälen. Men efter att ha begrundat det hela ett tag så insåg jag dock till slut att det antagligen ändå var sant - korstågen är inget man skäms över i Mellanöstern. De kristna blev ju bevisligen utslängda från det heliga landet, så om någon borde skämmas över det inträffade så borde det ju vara den katolska kyrkan - som förlorade?

Om man funderar vidare kring ämnet så är det ju även så att under senare delen av Romartiden så var faktiskt "Mare Nostrum" ett kristet innanhav. Men sedan mer än 1000 år tillbaka så tillhör 70 procent av medelhavskusten nu muslimerna, och inte de kristna. Med facit i hand så verkar det av den anledningen som om de kristna européerna blev besegrade i grund och inte tvärtom. Och om man vidare tänker på år 1453 - ett av historiens allra mest infamösa årtal, då Konstantinopel föll till turkarna - så inser man att kristenheten enbart lyckades att hänga kvar i Sydösteuropa med nöd och näppe den gången. Min fråga i rubriken känns därför berättigad, och jag har nu istället börjat fråga mig själv varför korstågen ännu ges såpass mycket utrymme i media?

Tankar kring "Röda rummet" och Mozart

Gårdagens skrivövning var så kul att jag tänkte utmana mig själv idag igen. Visserligen kom idén till utmaningen från något jag läste hos MVJ, som har en nystartad blogg här på Blogger, men min utmaning innehöll en del ändringar, och får väl därför anses vara en helt egen utmaning. Idag när jag tittade upp på bokhyllan ovanför min dator så fastnade min blick på 2 böcker: "Röda rummet" och en bok om Mozarts liv. Då jag inte kunde avgöra vilken jag såg först valde jag att skriva om båda.

För en tid sedan så berättade innehavaren av ett antikvariat för mig att Strindberg borde ha belönats med Nobelpriset enbart för inledningen av "Röda rummet". Att jag råkade hålla boken i handen vid tillfället, och att det var ett försäljningstrick från hans sida, tror jag inte; antikvariatets ägare var nämligen en stor Strindbergvän och berättade vidare att han varje år brukade läsa om början av just nämnda roman - så högt skattade han den. Att jag inhandlade boken behöver väl knappast tilläggas: 50 kronor för en fin inbunden version av Röda rummet var, som vi alla förstår, ett kap. Tilläggas kan även att min vän i antikvariatet hade rätt.

När det gäller Mozart så känner vi ju samtliga till hans sorgliga livsöde. Det finns således inte så mycket att tillägga där. Men en sak som alltid har fascinerat mig när det gäller den famösa kompositören är alla konspirationsteorier som rör hans död. Hur var det egentligen med Salieri? Förgiftade han verkligen Mozart? Eller var det hela "payback" från Frimurarna pga av att deras hemligheter hade blivit avslöjade i "Trollflöjten". Kanske blev han mördad pga av obetalda skulder? Och hur var det egentligen med den mystiska beställningen av dödsmässan: det requiem som sysselsatte Mozart ända in i döden? Frågorna är många. De kommer antagligen att förbli olösta?

Pytagoras och andra filosofiska minnen

Kvällens skrivövning baseras på den här utmaningen: Ta fram den första boken som du ser i bokhyllan; skriv sedan ner de 3 första sakerna du kommer på när det gäller boken i fråga.

I mitt fall blev det en bok om filosofins historia. Jag drog mig då till minnes en del uttalanden från min studietid i ämnet, bla historien om hur Schopenhauer tydligen med flit la sina föreläsningar samtidigt som Hegel hade sina. Detta fick föga överraskande som påföljd att inte en enda student kom till stackars Arthurs föreläsningar, medan Hegel som vanligt hade fullsatt borta hos sig. Med tiden kom dock Schopenhauer att få den berömmelse han så väl förtjänade?

En annan sak jag drog mig till minnes från mina filosofistudier var vikten av att hålla politiker och domstolar åtskilda. En politiker får aldrig under några omständigheter blanda sig i rättsväsendet, då riskerna detta medför är alltför stora. Egentligen borde de inte ens ha någonting med införandet av nya lagar att göra, eller - minst lika viktigt - befatta sig med ändringar i redan befintliga lagar. Anledningen är som vi säkert förstår att vi inte vill att våra politiker ska kunna ställa sig själva över lagen, vilket annars lätt kan bli fallet. Domstolar och regeringar måste därför hållas åtskilda. Frestelsen för våra stackars politiker blir nämligen för svår.

En tredje sak som jag kom ihåg från filosofins historia är den här: Pytagoras var en av Greklands främsta filosofer och levde på 500talet f.kr. Han var vegetarian och trodde på reinkarnation. Efter ett kringflackande liv i äventyrets tecken, bla i Egypten, så grundade han sin egen skola i Kronton i dagens Italien. Han stannade där resten av sitt liv och blev över 100 år gammal. Vi kan nu klart se att mina studier i Filosofi var väl spenderad tid. Tänk att jag kom i håg 3 så vitt skilda saker:)

Vilken är din grundidé?

Grundidé betyder ... ja, vad då? Innehållet i ett inlägg är i stort sett detsamma hela tiden när det kommer från en och samma person; vad det rör sig om är för det mesta enbart omskrivningar av samma originaltanke som författaren vill driva. Vi kan kalla denna tanke för författarens grundidé, det som han i grund och botten är och som även är det filter som allt han skriver filtreras igenom. Allting en människa gör färgas av denna grundidé eller originaltanke.

Många av oss kan direkt känna igen en person enbart på dennes sätt att skriva. Alla bokförläggare känner tex igen sina adepter efter att bara ha läst ett par rader av ett nytt manus. Och det spelar ingen roll hur mycket en författare försöker att dölja sin identitet från de som känner honom; som bäst kan han kanske klara sig en hel sida innan han slutligen blir avslöjad - och då har han verkligen ansträngt sig i att försöka vara anonym. Grundidén lyser alltid igenom till slut. Vi hittar då författaren naken och ren: precis som han är.

Precis som det förr eller senare blir små öppningar i ett molntäcke, där solen kan titta fram, så kan man inte hindra sin egen inre lysande sol från att skina igenom - åtminstone inte hur länge som helst? Någon sa att man måste skingra alla moln från ens inre himmel innan man kan bli en stor författare. Att bli en fullkomlig författare blir man först då ens grundidé skiner igenom i varje ord av varje mening. Ett tungt konstaterande för alla oss dödliga detta naturligtvis är, men insikten av ens egna tillkorta-kommanden är, sägs det, första steget mot perfektion. Och då jag hittar mängder med fel i varenda en av mina meningar så kan det kanske betyda att jag är på väg?

Några tankar kring miljön

Eftersom min blogg förnärvarnade ligger i kategorin vetenskap så tänkte jag ge min syn på det sk klimathotet. Flera stora bloggar verkar behandla ämnet här, så låt mig inledningsvis säga att jag i mångt och mycket delar deras uppfattning: det hela är en form av masspsykos som i slutändan går ut på att införa nya typer av beskattningar av oss. Vi ska betala för något som vi ändå inte kan göra något åt? Varje gång pengar kommer in i en diskussion, så gäller det att skärpa sig, eftersom vi då vet att någon vill ha betalt för att göra något för oss. Vi bör då fråga oss vem det är som vill ha våra pengar (fråga 1), och vad han ska använda dem till (fråga 2)? När det gäller fråga 2 så har jag ännu inte fått något bra svar. Hur kan tex extra skatter från oss förhindra att Arktis istäcke slutar smälta?

Speciellt mistänksam till det hela blev jag när man för några år sedan plötsligt bytte position: ända in på 90 talet så talades det fortfarande allmänt om den kommande Istiden - den som brukar dyka upp varje 10000 år eller så - plötsligt är den nu totalt bortglömd, och istället så är det växthuseffekten som gäller till 110 procent. Vi människor är nu hastigt och lustigt i en knipa värre än någonting annat sedan syndafloden spolade bort allt levande från jordytan någon gång i tidernas begynnelse (om vi får tro Bibeln?). Att det är någonting skumt över det hela kan nog var och en inse själv?

Nog kan det vara på det viset att Jorden blir varmare, men hur vet vi att vi har något med det att göra? För mig verkar det långt mycket troligare att vår egen sol är orsaken till den ev uppvärmingen, och om så är fallet så finns det ingenting vi kan göra åt saken. Bara för att politiker säger att det beror på våra utsläpp så betyder ju inte det att så verkligen är fallet. En politiker är ingen vetenskapsman; han kan inte mer om saken än du eller jag. Han är ingen expert. Antagligen är jag betydligt mer insatt i saken än de flesta av dagens politiker. Jag har nämligen närmat mig problematiken med öppna ögon och utan en personlig agenda. Summa summarum: som läget är idag så ställer jag mig mycket tveksam till att vi skulle befinna oss i någon som helst klimatkris. Alltför många obesvarade frågor återstår. Den globala uppvärmingen är, enligt mig, en teori utan substans.

Reklamfilm med oväntad upplösning

På TV idag så visade man en väldigt fin reklamfilm angående vår miljö och det pågående klimathotet? Filmen var välgjord och innehöll såväl fakta, vilken verkade trovärdig - och sentimenter, vilka torde få även den mest hårdnackade växthuseffektstvivlaren att tvivla på sin egen framtills dess förhärskande disposition. Filmen var alltså "spot on" som man säger i utlandet. Tom jag var nästan helt övertygad om budskapets sannhet, samt om budbärarnas uppriktiga välvilja gentemot oss och vår gemensamma värld.

När filmen var slut så kom dock en liten hälsning från de som finansierat det hela, och de som hoppades vinna stilpoäng och nya kunder på kalaset ... Shell! VA!... Vilken fräckhet... Vilket skämt? Jag åkte nästan dit, men av gammal vana så såg jag klart filmen ända till dess att den var slut, eftersom jag ville veta vem avsändaren var. Och tur var väl det? Så kom ihåg att göra så själva framöver, gott folk, för om någonting verkar vara för bra för att vara sant - så är det heller inte (för det mesta) sant. Läs alltid (om du har tid) det finstilta. Jag fick mig dock ett gott skratt: Shell, bryr sig om vår miljö? Det är nästan så att man kan skratta ihjäl sig.

Pundet och kronan: snart ekonomisk-historia?

Kronan: snart borta?

En av frukterna man hoppas skörda från den pågående ekonomiska krisen är, anser jag, att få engelsmännen att nu äntligen allvarligt överväga att överge sitt kära gamla pund. Att öriket ännu håller fast vid sin urgamla valuta är inget man ser på från Brysselhåll med blida ögon. England är juvelen i EU-kronan, och det faktum att euron ännu inte gäller där är en smärre skandal. Hur "problemet" ska lösas är oklart, men att man vill gå smidigt tillväga är bortom all diskussion. De övriga EU-länderna vill nämligen av förklarliga skäl inte vrida om tumskruvarna med full kraft på de brittiska rebellerna - åtminstone inte än - eftersom det kommer att få en advers effekt, vilken i sin tur kan leda till ytterliggare försvårning av euroseringen av Nordeuropa.

Exakt vilken tidsplan man arbetar efter är okänt, men inom de närmaste 5-10 åren så kan vi nog räkna med att euron har blivit den enda giltiga valutan inom Unionen? Nu betyder ju det att även vi här i Sverige snart kommer att "erbjudas" att själva ta steget över in i eurovalutans "underbara" värld. Ju längre vi håller ut, dessto finare inbjudningskort kommer vi att få. Men om vi håller ut för länge så kan man komma att bli lite smått irriterade på oss här uppe. Så det gäller nu för våra politiker att välja den optimala tiden för "anschluss" så att vi får de bästa möjliga förutsättningarna för framtiden.

Det finns visserligen ett annat alternativ för Sverige och de andra eurotvivlarländerna: att säga "Nej tack" vänligt men bestämt. Av någon outgrundlig anledning så tror jag dock inte att det kommer gå så långt? Allt hänger på vad som sker i London, för det är där eurons framtid kommer att avgöras. Nordeuropa har visserligen satt sig på tvären förr gentemot resten av kontinenten, vid rätt så många tidigare tillfällen faktiskt, men nu står alltför mycket på spel för en upprepning av ett av våra så enerverande (för kontinentalisterna) känsloutbrott?

Är "våra" banker under vår kontroll?

Den ekonomiska krisen vi befinner oss i har medfört att de som varit förutseende nog nu har möjligheten att göra ordentliga klipp. Inte minst gäller det inom bankvärlden, något som våra isländska bröder och systrar känner till alltför väl. Kanske är jag en aning cynisk, men nog var det väldigt lägligt det sätt som Islands ekonomi knäcktes på? Deras banker har nu blivit uppköpta till reapris av utländska intressen. Island kommer så klart att klara sig, men man har förlorat sitt självbestämmande, då man nu är skuldsatta upp över öronen.

Var ska det hela sluta, och hur kommer framtiden för Sverige att te sig? Ska även vi bli utsatta för en attack, likt den vi åkte på i början av 90 talet? Kanske klarar vi oss den här gången - vi har ju inget kvar som de kan röva bort från oss? Personligen så tror jag istället att Norge är landet man helst av allt vill brandskatta; deras oljeintäkter förvaras nämligen i Europas mest välfyllda - men inte mest välbevakade? - skattkammare, och i och med att man står utanför EU så är man lovligt byte. Så se upp kära broderfolk och passa på att njuta riktigt ordentligt av Julen det här året.

Är informationskriget förlorat?

Läste häromdagen att någon menade att informationskriget nu var förlorat. Hemska tanke. Efter att ha läst det blev jag en aning nedstämd. Personen som skrev det var nämligen någon som kämpat länge och hårt i denna kamp, så att läsa hans dystra profetia var allt annat än upplyftande. Han skrev att informationskriget inte bara var förlorat, utan påpekade vidare att vi nu inte längre har något annat val än att förbereda oss för ett liv i en värld där vårt inflytande drastiskt har minskat - kanske rentav upphört helt och hållet?

Men kan det verkligen vara så illa? Har vi verkligen inte längre någon reell möjlighet att lyckas göra sanningen hörd i media? För om det är på det viset så betyder det att vi nu i praktiken lever i en tyranni, och det kan väl ändå enkelt konstateras vara ett felaktigt antagande, eftersom våra politiker ännu till synes arbetar vidare som vanligt - inom sina respektive block - och som de vänliga-fiender till varandra de alltid har varit.

Efter att ha begrundat det hela en stund så drog jag dock slutsatsen att ... det antagligen är sant: Kriget är förlorat. Så vad betyder det rent praktiskt? För gemene man? Ingenting. Han kommer inte ens att förstå vad det är som har skett.

Ipred - lämna mig ifred!

Ipred och FRA är bara 2 olika sätt att kontrollera den svenska befolkningen på. Varför är det så viktigt för våra ledare att göra så? Borde det inte istället vara vi som kontrollerade vad de håller på med, för det verkar som om våra politiker har glömt bort att de jobbar för oss? Vi betalar deras löner, och som tack för det så ska vi stå till svars? Dagens sjuka övervakningsamhälle har gått totalt överstyr, när våra ledare numera enbart tycks vara intresserade av att jaga fildelande ungdomar, medan den grova kriminaliteten får härja fritt. Man kan istället fråga sig vilka som borde jagas - ungdomar - eller politiker som missköter sina jobb? Det gäller att kunna prioritera, något Stockholmsbyråkraterna inte tycks vara kapabla att göra. Och en sak till, som jag nästan höll på att glömma bort: välkommen till min nya blogg. Hoppas ni kommer trivas här under era besök.