Att allt gott har en avart, som är mindre god, kände redan de gamla grekerna till. En kung hade tex tyrannen som sin avart, en aristokrat hade oligarken - bara för att ta några exempel. Nu när etablissemangets oligarker gör en gemensam attack på den goda sidans förespråkare, dvs vi aristokrater, genom att kalla oss för förnekare, så har vi inget annat val än att sätta hårt mot hårt, och det var med den målsättningen jag påbörjade detta inlägg; men då jag precis nu - i just detta ögonblick - drog mig till minnes vad en annan berömd sk förnekare sa (att man ska be för de som förföljer en) så väljer jag nu istället att låta nåd gå före rätt, men att be för fariséernas barn är dock något jag inte mäktar med att göra. Herre, förlåt mig för min tillkorta-kommanden.
Insåg precis en annan sak: jag har inte skrivit ett endaste dyft om vad jag i inläggets titel antydde att jag skulle göra, så då gör jag det nu, i korta drag: Storförnekaren (hederstitel som utdelas av förnekare) skiljer sig från den vanliga förnekaren (hederstitel som utdelas till sanningssökare av etablissemangets apostlar, vilka då alltsomoftast själva får hederstiteln "storförnekare" som belöning) på det vis att han är oförmögen att igenkänna sanningen när den finns inom synhål. Storförnekaren kan enbart igenkänna sanningens skugga, vilket då lämpligt nog gör storförnekaren till en skuggvarelse, eller åtminstone till en varelse som älskar det oklara och det smutsiga. Förnekaren å andra sidan älskar det klara och rena.
Utifall att du undrar om det månhända finns en storförnekare i din närhet, eller om du ev är en sådan figur själv, så har jag här ett litet sätt som du kan ta reda på hur det ligger till på den fronten: Fylls du upp av vrede, ilska eller irritation när du befinner dig i närheten av en erkänd förnekare ... så är du antagligen en tvättäkta storförnekare och kan då ansöka om att få din hederstitel officiellt erkänd av oss vid Akademin för sann vetenskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar