Dagens stora problem

Läste idag ett intressant blogginlägg där man noggrant beskrev dagens stora problem här i västvärlden och övriga I-länder. Jag blev slagen med häpnad när jag insåg vad det rörde sig om, för i all sin enkelhet var det bland det mest djävulska påfund jag någonsin hört talas om. Vad som gjorde vårt stora problem så synnerligen elakartat var att ytterst få av oss, en skara jag själv tyvärr inte tillhör, lyckats igenkänna denna parasit som lever i så gott som varje hem (svenska intet ont anande hem) ofta i dess mörkaste skrymslen. Att jag inte själv insett vilket detta problem var är något jag nu skäms över, speciellt som jag som alltid ansett mig själv vara en stor genomskådare. Men hur kunde jag förväntas se det som var så väl fördolt - trots att det fanns rakt framför näsan - att inte ens de allra mest skarpsynta, av vilka jag känner ett par stycken, kunde igenkänna detta mänsklighetens stora gissel, och det fastän samtliga (har precis kollat upp saken) av dem har ett eget exemplar strax innanför ytterdörren. Jag var således i fint sällskap, och det fick mig att må aningen bättre. Men nu när jag insett mina tillkortakommanden så har jag åtminstone ånyo fått mig en lektion i ödmjukhet, och det var inte en dag för tidigt. Detta, som nu igår inträffade, slog ner som en blixt från klar himmel, och väckte mig och de av mina fränder som läst inlägget. Som en liten ljusglimt i mörkret så kan jag avslutningsvis tillägga att det inträffade i alla fall en gång för alla nu slutgiltigt bevisat att det jag skrev i mitt förra inlägg, rörandes vandringen på den hårda vägen, är helt alldeles sant.