Igår så tillbringade jag ett par timmar framför dumburken, lätt road och intresserad som jag var av att för första gången följa en amerikansk president installation direkt - från början tills slut. Precis som alla andra så hade även undertecknad dragits med i den masshysteri, antagligen beroende på genererad masspsykos, som circus Obama är. Jippot var i all sin enkelhet en avslagen historia, för med facit i hand så var det rätt så trist - inget spektakulärt hände - det var ju tex ingenting i programmet som ens på långa vägar förde tankarna till en OS-invigning. Istället så bjöds vi på en kavalkad av gamla presidenter, där en av dem, George Bush nr 1, påminde mig om en levande död.
Obamas tal, det så i förväg hypade, var inget annat än trist, och innehöll inte ens särskilt många tillfällen för de 2 miljoner åskådarna att klappa händerna. En del gamla klyschor dammades så klart av, men inget nytt av värde kom oss till del. Istället så fann jag den så i förväg kritiserade Frank Warrens lilla predikan vara betydligt mer genomtänkt och upplyftande, och när han drog "Fader vår" så var det antagligen hela ceremonins höjdpunkt. Att USA är ett synnerligen religiöst land fick vi då alla klart för oss, och nog var det fint att se dignitärerna i VIP avdelningen sitta tysta och stilla med slutna ögon under bönen. Tänk om de kunde visa samma ödmjukhet och medkänsla idag när de är tillbaka på jobbet igen. Kanske finns det ännu en smula hopp för världen ändå?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar