De ljuva mörkret

Jag har med åren blivit allt mer förtjust i mörkret, och har svårt att somna om det inte är någorlunda mörkt i sovrummet. Inget konstigt med det kan tyckas. Det underliga är dock att jag som barn var precis tvärtom, och kunde då under inga omständigheter somna om inte en lampa var tänd i närheten. Att jag var mörkrädd är inget jag skäms över att erkänna, även om jag idag har svårt att förstå exakt vad det var som var så hemskt. Tänk hur man förändras ändå - med tiden, och med insikt i vad livet handlar om. Nuförtiden så anser jag nattens mörker vara underbart och en guds gåva till oss människor; och ibland - efter en tung dag - så ser jag tom dagens "mörka" avslutning som en riktig högtidstund: dagens höjdpunkt. För ett par år sedan, när jag tillbringade ett par veckor i Norrland, så hade jag väldiga problem med att somna, eftersom jag var där i juni, då det i princip är ljust dygnet runt. Där gällde det att ha ordentliga rullgardiner i fönstren, om man inte ville bli väckt redan klockan 3 av morgonsolens sken, men när man lärt sig att hålla solljuset ute så gick det hur bra som helst att även där få sova ut.