Ett tanke-experiment: Ture Sventon kan vid en första anblick te sig som vilken annan svensk person som helst. Inga direkt avvikande drag från allmänheten finner vi hos honom rent utseende-mässigt eller på det vis han för sig bland gemene man i övrigt. Men när det gäller en brottsplats så finns det en skillnad mellan mästerdetektiven och alla vi andra: han ser saker som inte vi andra ser. Detta har inget med hans ögon att göra, utan med hans väsen. Han har helt enkelt en djupare syn på saker och ting när det gäller brott, vilket gör att han ser bortom det som vi med våra otränade ögon ser. Denna högt skattade egenskap lämpar sig helt förträffligt till att lösa brott med, och av den anledningen är han förtjänt av vår uppskattning.
På ett liknande vis så skiljer sig vanliga människor från de av oss som har genomskådat vart vi nu är på väg; de av oss som, när andra hör ljuv musik, istället hör en osalig kakafoni av oväsen. Våra öron är inte annorlunda än någon annans, men någonting inom oss hör ändå klart disharmonierna som nästan inga andra uppfattar. Att denna talang inte är något som världen uppskattar är tyvärr sant. Inga pengar kan man tjäna på den. Ingen berömmelse heller, eller åtminstone inte här och nu. Likväl är det något av en ära att höra musikens sanna toner, eftersom man vet att det är få förunnat att få göra så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar